Rasmus Fleischer

En ny våg av arbetskritik drar just nu genom vänstern i Sverige. Vågens början går att datera exakt till sensommaren 2010. En bidragande faktor var säkerligen den känsla av desillusionering som spred sig när alliansregeringen omvaldes efter en valrörelse där de två regeringsalternativen hade tävlat i att driva den rakaste arbetslinjen. Månaden innan valet, i augusti 2010, utkom sociologen Roland Paulsen med sin bok Arbetssamhället, som omedelbart fick ett stort genomslag, framför allt hos den partilösa och feministiska vänstern. Nu inleddes en diskussion kring begreppet »arbetskritik«, som knappt hade förekommit på svenska före denna tidpunkt.

Tankarna i sig är inte nya. Roland Paulsen demonstrerade själv detta genom att rekonstruera en arbetskritisk idétradition som i någon mening kulminerade på 1980-talet. Överlevande falanger av den frihetliga 68-vänstern tog då »farväl till proletariatet«, anförda av André Gorz (1923–2007), den teoretiker som populariserade »arbetssamhället« som alternativ beteckning på den moderna kapitalismen. Att vara »arbetsfri« blev samtidigt en markör för en alternativ och sorglös livsstil.

Arbetskritiken blev dock helt marginaliserad i samband med det tidiga 1990-talets krisår, då den strukturella massarbetslösheten fick fäste i Sverige. »Den antiauktoritära kritiken av lönearbetets förtryckande sidor fick stå tillbaka för de konkreta problem som drabbade dem som blev arbetslösa«, skriver Ann Ighe i Bang (3/2013). »På 1990-talet började en mycket defensiv hållning bli uppenbar hos stora delar av vänstern.«

Ungdomsarbetslösheten kom i hög grad att maskeras genom en kraftig utbyggnad av högskolorna. Radikala unga tenderade i ännu högre grad än tidigare att vara studenter med försörjning via CSN, eller befinna sig mellan tillfälliga anställningar. En alternativ livsstil definierades inte längre så mycket i termer av arbete eller arbetsfrihet. Desto viktigare blev frågor om mat (veganism) och sexuell identitet (queer). Vänsterkritiken mot sådan »livsstilism« kom i hög grad att ta formen av ett bejakande av en arbetaridentitet, något som inte minst präglade den ung- syndikalistiska rörelsen. Därför provocerades många när idéer om »arbetsvägran« åter började föras fram kring se- kelskiftet 2000, i samband med den makalösa framgången för boken Imperiet av Antonio Negri och Michael Hardt.

Med sekelskiftets globala protestvåg kom ett nyväckt intresse för teori inom den radikala vänstern. Imperiet uppfattades av många som en signal för att det defensiva försvaret av en nationalstatlig välfärd och livslånga anställningar var en passerad fas. Boken bidrog till att intresset för teori hos 2000-talets vänster i hög grad riktades mot Italien och den så kallade autonoma marxismen eller postautonomismen. Här var »arbetsvägran« ett centralt begrepp. Samtidigt fanns i dessa kretsar (där jag själv var aktiv i perioder) en klar tendens till att se allt som arbete.

»Arbetsdagen pågår dygnet runt«, hävdades i en populär pamflett från Högdalen Business School (pseudonym för Fredrik Edin, sedermera kulturredaktör på Arbetaren). Pamflettens mix av postoperaistisk teori och anspelningar på filmen Matrix låg helt rätt i tiden. Lönearbete, hushålls- arbete, utbildning, arbetslöshet, konsumtion, kommunika- tion, sömn – allt gick att begripa som delar i »den sociala fabriken« och därmed som arbete. Analysen öppnade för ett sökande efter nya former av aktivism, särskilt efter att vågen av toppmötesprotester nått sin kulmen sommaren 2001.

Om vi arbetar hela tiden kan vi också göra motstånd hela tiden. Vi kan kräva betalning direkt för hemarbete, studier och arbetslöshet. Vi kan kräva gratis resor till och från arbetet, det vill säga alltid eftersom vi alltid arbetar.
Det faktum att arbetsdagen är tjugofyratimmar lång ställer dessutom debatten om medborgarlön i en helt ny dager. Om alla alltid jobbar, borde alla alltid ha lön.

Vart en sådan analys leder i praktiken är inte självklart. Är kravet på medborgarlön allvarligt menat, eller är det ett pedagogiskt verktyg? Är en konsekvent arbetsvägran alls möjlig i den sociala fabriken?

Under nollnolltalet rörde sig arbetskritiken stundtals i riktning mot nihilism, när ex-aktivister sökte efter utvägen ur ekorrhjulet. Inte så få deltagare på vänsterradikala nätforum började under dessa år att använda ordet »dekadens« som positiv beteckning på sina idéer om antipolitisk kommunism.

Bland de autonoma marxisterna fanns alltså en idé om total »arbetsvägran«, samtidigt som man lät sig influeras av feministiska analyser där även oavlönade sysslor i hus- hållet betraktades som »arbete«. Skulle då arbetsvägran innebära att män såväl som kvinnor vägrade ta del i sina egna hushåll? Motstridiga arbetsbegrepp fortsatte att skava mot varandra, vilket ofta ledde till att den feministiska analysen prioriterades bort ännu en gång. Kravet på lön för hushållsarbete upprepades ofta i de postautonomistiska sammanhangen. Men enda gången som detta krav blev tillnärmelsevis konkret var när Kristdemokraterna drev igenom sitt vårdnadsbidrag.

Nollnolltalets ansatser till arbetskritik, med starka influenser från postautonomismen, präglades alltså av en viss begreppsförvirring. Men allra mest slående är hur den tekniska utvecklingen i dessa sammanhang tenderade att analyseras enbart som ett sätt att påföra mer oavlönat arbete. Frågan om hur lönearbete rationaliseras bort, om hur ökad produktivitet leder till »teknologisk arbetslöshet«, tycktes vara av mindre intresse. Åtminstone fram till det globala krisutbrottet 2007–2008.

Roland Paulsens bok Arbetssamhället var effektiv inte minst i kraft av att den satte en stor parentes kring nittio- talets och nollnolltalets postmoderna vänsterdebatt. Tiotalets nya arbetskritik återknyter snarast till åttiotalet med bakomliggande influenser från André Gorz, medan däremot Karl Marx spelar en undanskymd roll. Detta kan bero på att Marx framstår som synnerligen ambivalent i fråga om arbetet – något som i sin tur har betydelse för det faktum att marxismen varit statsideologi i flera av historiens värsta arbetssamhällen. Ambivalensen handlar delvis om att Marx själv hann ändra sin förståelse av arbete vilket utgör en av de grundliga skillnaderna mellan »den unge Marx« och »den mogne Marx«. Hos den senare finns inte ett begrepp om arbete, utan två: »konkret arbete« och »abstrakt arbete«. Det handlar inte om att skogshuggande skulle vara mer konkret än aktiehandel, utan om att allt arbete under kapitalismen har en dubbelkaraktär. Förutom att människor rent konkret nedlägger olika mycket tid i att arbeta, sker det på systemnivån en ständig abstraktion av vad som är »samhälleligt nödvändig arbetstid« i en viss varuproduktion, i det att varuproducenter slås ut om de inte upprätthåller en viss nivå av produktivitet. Arbetsvärdeteorin hos Karl Marx – som ofta har missförståtts som en teori om arbete i allmänhet – är just en teori om hur arbetstid abstraheras under kapitalismen.

Dubbleringen av arbetsbegreppen är ett centralt led i metoden hos den mogne Marx. Just denna metod tycks vara nödvändig för att komma förbi den begreppsförvirring som präglar mycket av vår tids arbetskritik.

Vad är det som kritiseras i arbetskritiken? Vid närmare anblick visar sig detta långtifrån självklart. Roland Paulsen hör till de arbetskritiker som definierar arbete i termer av nödtvång och ofrihet. Detta arbetsbegrepp kan betecknas som överhistoriskt, ontologiskt eller humanistiskt. Arbete uppfattas som en del av det mänskliga tillståndet sedan tusentals år, fast som en beklaglig del som borde ha minimerats. Frågan blir då varför mänskligheten genom årtusendena har fortsatt att fjättra sig själv i stället för att stiga in i frihetens rike. Förklaringen tenderar då att bli att det är arbetsmoralen som håller oss fjättrade. Rötterna till vår tids arbetslinje spåras tillbaka via den protestantiska kristendomen.

Påfallande ofta tar dessa arbetskritiker avstamp i den grekiska antiken, närmare bestämt i filosofernas aristokratiska förakt för kroppsarbete och för allt slags nödtvång. Så gör inte bara Roland Paulsen, utan även Bob Black, den amerikanske anarkisten som författade pamfletten »The abolition of work« (1985). Arbete definierades där helt enkelt som påtvingad verksamhet »med moroten eller piskan (moroten är bara en annan sorts piska)«. Motsatsen till arbete kallar Bob Black för lek: sysslor som saknar yttre målsättning, som utförs helt frivilligt för att de ger en omedelbar njutning. Avskaffandet av arbete blir då synonymt med en »libidisering av livet« och Bob Black påpekar att detta även implicerar avskaffandet av kärnfamiljen, liksom av barndomen. Utopin som skisseras för tankarna till Friedrich Nietzsches övermänniskoideal – föga förvånande, med tanke på att Bob Black vill avskaffa något som han samtidigt begriper som en del av det mänskliga tillståndet. Flertalet arbetskritiker som lutar sig på ett ontologiskt arbetsbegrepp avstår dock från att tala om avskaffande. Hos exempelvis Roland Paulsen presenteras arbetskritikens syfte snarare som att minska arbetets del av vår tid till ett minimum.

Gränserna för det ontologiska arbetsbegreppet är luddiga. Detta blir tydligt när det ska appliceras på de former av mellanmänsklig omsorg för vilka kvinnor har fått huvudansvaret under den moderna epoken. Att natta barn och ta hand om äldre, att laga mat och pynta hemmet, att lösa konflikter och göra sig sexuellt attraktiv – är dessa sysslor att förstå som arbete i bemärkelsen nödtvång? Ska de vara föremål för arbetskritik? Ur ett feministiskt perspektiv är det alls inte självklart om ett vidgat arbetsbegrepp verkligen är önskvärt.

Andra gånger använder arbetskritiker ett betydligt smalare arbetsbegrepp, där arbete definieras som lönearbete. Då blir det plötsligt irrelevant att blanda in antika filosofer. Lönearbete uppkommer ju först med den moderna kapitalismen och eftersom det är begränsat till en historisk epok borde det inte råda någon tvekan om att det även går att avskaffa. Just detta är vad som tydliggörs genom det dubbla arbetsbegrepp som Karl Marx tillämpar i sina senare skrifter.

I stället för ett ontologiskt arbetsbegrepp väljer Marx att tala om hur människans »ämnesomsättning med naturen«, alltså hennes interaktion med omvärlden i bredaste mening, kan ta sig olika former. Endast under kapitalismen tar den formen av »abstrakt arbete«, alltså abstraktionen av mänsklig tid i produktionen av varor för en marknad. Abstrakt arbete är på samma gång alltid konkret arbete, men det är endast inom kapitalismens ramar som det blir relevant med ett övergripande arbetsbegrepp. Innan arbetskraft blev en vara på en arbetsmarknad fanns heller inga skäl att inordna en uppsjö av olika sysslor under ett övergripande begrepp. Att avskaffa kapitalismen är alltså detsamma som att avskaffa arbetet, genom att avskaffa åtskillnaden mellan arbete och fritid.

Är det verkligen fritid vi vill ha? Det är en fråga som alla arbetskritiker borde ställa sig. »Fritid är icke-arbete för arbetets skull«, skriver Bob Black. Går det i ett arbetssamhälle alls att hylla fritiden utan att vara fast i en omvänd arbetsmoral?

Den så kallade »fritidslinjen« har på senare år förts fram som en retorisk motsats till arbetslinjen. I politiska termer har det ofta handlat om att förorda basinkomst (medborgarlön), alltså att människor (som åtnjuter medborgarskapets privilegium) varje månad ska erhålla en viss summa pengar utan motprestation. Andra varianter av fritidslinjen har snarare kretsat kring tanken på allmänningar: att sfären av gratissaker ska vidgas steg för steg, från fri mjukvara och bibliotekslån, via avgiftsfri kollektivtrafik, med siktet inställt på »allt åt alla«. Stundtals framträder något av en fritidslinjens estetik: färgglad, sorglös och avslappnad. Att luta sig tillbaka i en solstol blir för vissa till det ultimata sättet att genomföra en politisk manifestation.

Andra arbetskritiker är tveksamma till tanken på en fritidslinje, då de vill attackera själva uppdelningen av livet i arbete och fritid. På bloggen Krigsmaskinen skissades under våren 2013 på en alternativ linje: »avvecklingslinjen«. Det handlar då om ett målmedvetet avvecklande av löne- arbetet liksom av bruket av pengar, alltså av kapitalismen i stort. Krigsmaskinen poängterar att detta är en process som måste passera vissa »trösklar«. Till skillnad från fritidslinjens inriktning på »mindre av det dåliga och mer av det bra«, vill avvecklingslinjen ta upp frågan om makt.

Avvecklingslinjen utgår från att det krävs någon form av plan för hur sådant som energi- och matförsörjning ska lösas på global nivå i ett samhälle som överger arbetslinjen men som fortfarande lider av miljöproblem och klimatkaos. Då räcker det knappast med en »libidisering av livet« à la Bob Black, eller att ropa »allt åt alla«. Snarare blir det nödvändigt att uppfinna nya sätt att organisera människans »ämnesomsättning med naturen« där sysslor fördelas utan att arbetstid abstraheras. Då kan det bli nödvändigt att skilja mellan nyttiga och onyttiga sysslor. Även om kriterierna inte kan vara givna på förhand, mås- te en process inledas som lyfter fram och främjar vissa nödvändiga sysslor så att det meningslösa arbetet kan avskaffas. Kanske måste vi rentav börja tala om »samhällsnyttiga arbeten«, skriver Krigsmaskinen. Skulle detta innebära att den offensiva arbetskritiken än en gång ger upp? Inte nödvändigtvis, om man tar hänsyn till de skilda innebörder som arbetsbegreppet kan ha.

Slutligen vill jag säga några ord om själva begreppet arbetskritik. Jag tror att det bör ges en synnerligen bred definition, så att det blir tydligt att olika varianter av arbetskritik står mot varandra. Inom dess ramar ryms även de kristeorier som analyserar vår tids massarbetslöshet som resultat av teknisk utveckling.

Kritik är ett begrepp som handlar om att fastställa gränserna för något, såväl i teori som i praktik. Att begränsa arbetstiden är också en form av arbetskritik. Men all arbetskritik inskränker sig inte till den kvantitativa dimensionen. I dess mer radikala varianter råder inget tvivel om målet: att avskaffa den kvalitativa åtskillnaden mellan arbete och fritid, vilket bara kan vara detsamma som att sätta en gräns för kapitalismen som historisk epok.