I.

Pengar är ett medel som vi använder för att uppnå olika mål. Åtskillnaden mellan mål och medel är i sig karakteristisk för det moderna samhället, som per definition är ett monetariserat samhälle, alltså ett samhälle där alla människor är beroende av pengar för sin överlevnad.. Såväl den privata som den politiska subjektiviteten får sin mening just som motsats till den ekonomiska objektiviteten. Oavsett om subjektet är en familj, ett företag, en förening eller en stat, så förhåller det sig i slutändan till samma brist, nämligen bristen på pengar, som sätter en gräns för vad den fria viljan förmår att förverkliga.

Pengar är alltså, som ofta konstaterats, ett medium. Det betyder att pengar förmedlar någonting. Många är de som har försökt gå till botten med vad som förmedlas. Frågan har visat sig laddad med mystik och har genererat en vildvuxen flora av svar: tid, skuld, tillit, offer, begär, minne, suveränitet, information, avföring, förintelse…

Vissa nöjer sig – i postmodern anda – med konstaterandet att pengar förmedlar “en mångfald av meningar beroende på hur symbolen är strukturerad i verkligheten”. Men det går också att vända på frågan, så som medieteoretiker haft för vana att göra alltsedan Harold Innis och Marshall McLuhan. Inom denna tradition intresserar man sig mindre för mediernas innehåll och mer för själva förmedlingen, alltså vad medierna gör.

Friedrich Kittler definierade “medier” utifrån en trefald av funktioner: att lagra, överföra och beräkna. Få har noterat att hans mediedefinition råkar sammanfalla perfekt med de nationalekonomiska läroböckernas funktionalistiska definition av pengar. Även där framhävs tre skilda funktioner:

• Pengar kan sparas, alltså tjäna som “värdebevarare”.
• Pengar används som betalningsmedel.
• Pengar fungerar som räkneenhet vid bokföring.

Lagringsmedium, överföringsmedium, beräkningsmedium. Är pengar rentav mediet par excellence?

II.

Det som medieteknikerna lagrar, överför och beräknar betecknar Kittler som “information”. Emellertid går det inte att säga vad information är – än mindre kvantifiera dess mängd – utan att ta hjälp av diverse medietekniker. Således visar sig Kittlers definition av ett medium vara en cirkeldefinition.

Någonting liknande händer i Kapitalet när Karl Marx tar sig för att påvisa hur pengar tjänar som medium för tid – men inte vilken tid som helst, utan en särskild form av abstrakt tid. Det rör sig om den “samhälleligt nödvändiga arbetstiden”, den tid som ofrånkomligen abstraheras fram i produktionen av varor eftersom varor är ämnade att säljas på en marknad i utbyte mot pengar. Varuproduktion innebär ett ständigt närvarande konkurrenstryck som framtvingar en hushållning med den nedlagda arbetstiden. Varje företag måste fortlöpande mäta sin effektivitet gentemot konkurrenterna; varje avlönad arbetstimme som överskrider den rådande genomsnittsnivån innebär ett steg närmare konkursens rand.

Tidsabstraktionen förutsätter alltså existensen av pengar, närmare bestämt av det som Marx betecknar som ”penningformen” och som innebär att en vara får rollen som ”allmän ekvivalent” till alla andra varor. Marx beskriver penningformen som den “nödvändiga framträdelseformen” för den abstrakta tiden.

Tid är pengar och pengar är tid. Abstraktionerna skapar varandra. Cirkeldefinitionen är komplett hos Marx, på samma sätt som hos Kittler. Om pengar är ett uttryck för kapitalets tvångsmässiga cirkulation, måste även pengarnas definition vara cirkulär.

Kapitalet skildrar alltså en tautologi. Etableringen av det kapitalistiska produktionssättet innebär att pengar absurt nog förvandlas från ett medel (medium) till ett självändamål. Det är inte längre pengarna som representerar varor, utan varorna som representerar pengar.

III.

Rimligen borde nationalekonomer vara synnerligen intresserade av pengar. Sanningen är den motsatta. Pengar spelar knappt någon roll i grundläggande modeller som lärs ut.

Ortodox nationalekonomi kännetecknas av dogmen att pengar är ett neutralt medium. Allt pengarna gör sägs vara att förenkla de transaktioner som ändå skulle ha gjorts mellan rationella marknadsaktörer, inriktade på att maximera sin egen nytta. Adam Smith menade i Wealth of nations (1776) att fallenheten för byteshandel, för att värdera allt med en enda måttstock, är kännetecknande för människan som art. Pengar är “inget annat än en representation”, skrev David Hume i essän “Of money” (1752). De är “ett instrument som människor har kommit överens om för att underlätta utbytet av en vara mot en annan: pengar är den olja som får hjulen att snurra lättare”.

Än i våra dagar fortsätter nationalekonomerna att tradera samma fabel om hur pengarna uppstod underifrån, som en simpel förenkling av en redan befintlig marknadsekonomi. Det tas för givet att de byteshandlande människorna tänkte i termer av allmän ekvivalens mellan varor redan innan denna tanke materialiserades i form av mynt. Enligt fabeln insåg människorna spontant att de behövde en smörjolja för marknaden. Utan att staten egentligen spelade någon roll kom människorna gemensamt överens om att låta en viss vara tjäna som betalningsmedel för alla andra varor.

Det behöver knappast påpekas att den nationalekonomiska fabeln saknar stöd av antropologisk och historisk forskning. Där är det inte alls lika självklart att analysera pengar med utgångspunkt i dess funktion som betalningsmedel på en marknad. Antropologer har framhållit hur ömsesidiga gåvor och skyldigheter ofta har varit viktigare än marknader och spårat pengarnas uppkomst till bokföringen av skulder. Historiker har pekat på statsmaktens roll i att genomdriva en allmän monetarisering av samhället i syfte att kunna ta upp skatt. Men även inom dessa vetenskaper florerar en anakronistisk förståelse av pengar.

“Pengar som fenomen är lika gammalt som organiserade samhällen” – med detta påstående inleds det temanummer om pengar som nyligen utgavs av Historisk Tidskrift. Det är värt att fundera på varför gästredaktören sett ett behov av att tilldela pengarna en överhistorisk status. Att med sådant eftertryck betona kontinuitet framför förändring är sannerligen inte självklart i historievetenskapliga sammanhang.

Ett belysande tankeexperiment kan vara att testa motsvarande påstående inom ett annat forskningsfält: “Heterosexualiteten som fenomen är lika gammalt som den mänskliga reproduktionen.” Det vore helt otänkbart att en historiker på 2000-talet skulle välja en sådan formulering som inledning till ett temanummer om sexualitet.

Är det då inte sant att all mänsklig reproduktion har inbegripit heterosexualitet eller att alla mänskliga samhällen har inbegripit pengar? Dessa frågor är snarare av teoretisk än empirisk art. Svaren beror helt på hur man definierar “heterosexualitet” respektive “pengar”.

IV.

När vi samtidsmänniskor skådar tillbaka i historien och får syn på ett objekt som har använts som betalningsmedel, drar vi reflexmässigt slutsatsen att det är pengar vi ser. Vi glömmer lätt bort att fråga oss om detta varit den enda eller den viktigaste funktionen hos objektet. Vanligtvis rör det sig i dessa fall om präglade stycken av ädelmetall. Vi vet av egen erfarenhet att mynten i våra plånböcker är pengar som i princip kan användas som betalning för vilken vara som helst. Men historiskt sett är det ingalunda självklart att mynt fungerat som pengar, eller att pengar fungerat som allmän ekvivalent.

I det vi kallar Sverige uppstod en penningekonomi under det långa 1200-talet. Då började även vanliga bönder att befatta sig med mynt. Tidigare hade handelsmän i Sverige använt sig av importerade guld- och silvermynt, men då var det ännu fråga om byteshandel där mynten cirkulerade som blotta stycken ädelmetall. Först när mynten “började räknas i stället för att vägas” blev de till pengar, alltså “bärare av en abstrakt monetär enhet”, skriver ekonomihistorikerna Bo Franzén och Rodney Edvinsson.

Vid 1200-talets början var mark ännu bara en viktenhet. Någonstans under seklets lopp uppstod en diskrepans mellan viktmåttet “en mark silver” och den monetära enheten “en mark penningar”. Likväl innebar inte detta nödvändigtvis att penningarna intog funktionen som allmän ekvivalent i ett ekonomiskt system. Förhållandet mellan olika slags mynt i olika landsändar förblev mycket komplext. Källorna vimlar av monetära begrepp som historikerna inte lyckats förstå innebörden av. Som exempel kan nämnas Upplandslagen från sent 1200-tal. Där nämns dels hur vissa böter skulle betalas i “en mark karlgill”, dels hur “en mark köpgill” användes för att köpa varor på marknaden. Att i efterhand utröna någon växelkurs mellan dessa två parallella betalningsmedel, karlgill och köpgill, har visat sig vara påfallande svårt.

V.

Om ekonomihistorikerna främst har uppehållit sig vid pengarnas funktion som betalningsmedel, har ekonomiska antropologer i högre grad intresserad sig för bokföringsfunktionen. David Graeber hör till dem som betonat hur skulder eller skyldigheter knyter människor samman i kreditnätverk och att pengar växer fram som en redovisningsteknik i dessa nätverk. Sådana pengar behöver inte cirkulera som mynt utan kan förbli noteringar i någon form av balansräkning, fast förankrad i en lokal gemenskap.

Utifrån detta antropologiska perspektiv blir pengarnas funktion som betalningsmedel snarast sekundär. Att använda betalningsmedel, exempelvis mynt, blir ju bara nödvändigt i transaktioner mellan främlingar på en marknad. Så länge människor är bekanta med varandra i ett lokalt sammanhang behöver pengarna aldrig bli annat än just räknepengar.

Ett exempel är det utbredda systemet med karvstockar, alltså träpinnar med inristade symboler som exempelvis kan dokumentera hur många dagsverken en gård har utfört på byns gemensamma åker. I en nyligen publicerad översikt av karvstockarnas historia i Sverige skriver företagsekonomen Per Forsberg:

Byorganiseringens lokala pengar hade sociala effekter som påminner om nutida community currencies. Nämligen stimulering av lokalt utbyte, stärkt grannsamverkan och funktionen som en avskiljare från en kapitalistisk ekonomi utanför byn. Karvstockarna definierade ju gränsen för vilka som ingick i ett lag och vilka som stod utanför och de lokala pengarna var kopplade till just specifika uppgifter i och runt byn.

Utifrån detta perspektiv, influerat av antropologer som Graeber, är alltså mynt och andra betalningsmedel snarast att betrakta som en sekundär typ av pengar. Det kan rentav vara så att mångfalden av räknepengar tjänar som ett försvar mot den allmänna ekvivalensen. Men när skyldigheterna inte uppfylls, när det alltså finns en skuld eller böter att betala, skapar räknepengarna ändå en öppning för marknadens utbredning, till att börja med i skepnaden av mynt. Att inte utföra de dagsverken som bystämman beslutat om innebar ett brott mot byordningen som medförde plikt att böta ett visst belopp i pengar, enligt den mönsterbyordning som fastslogs i Sverige på 1700-talet. Liknande regler går i dag att hitta i exempelvis bostadsrättsföreningar och föräldrakooperativ. Att acceptera pengar som böter för en utebliven arbetsinsats uppfattas ofta som en vansklig väg att gå, då den omedelbart hotar att bryta ner känslan av gemensamma skyldigheter. Om skyldigheten kan förvandlas till en skuld i simpel ekonomisk mening, alltså en skuld som försvinner när den återbetalas, inleds en nedbrytning av det ömsesidiga moraliska ansvaret.

VI.

Runtom i medeltidens Europa fanns på varje språk en uppsjö av ord som betecknade olika slags mynt, därtill ord förknippade med olika former av tribut, böter, allmosor, krediter och tekniker för redovisning. Men ingenstans fanns ett samlande ord för det vi kallar “pengar”.

Detta enkla faktum lyfts fram av den eminente medeltidshistorikern Jacques Le Goff, som häromåret sammanfattade en livslång forskargärning i en kortare bok. Slutsatsen är slående: “Pengar, i den mening som vi nu lägger i ordet, är en produkt av moderniteten.”

Le Goff menar att medeltidens myntbruk till stor del hade en religiös karaktär. Mynten tjänade exempelvis som medium för allmosor, alltså som offergåva i enlighet med den kristna doktrinen om caritas. Detta förklarar enligt honom den ökade cirkulationen av små kopparmynt under 1200-talet: dessa småmynt motsvarade en limpa bröd, vilket utgjorde normen för en enkel allmosa. Det är ingalunda självklart att använda ordet “pengar” om sådana mynt, vars huvudsakliga funktion alls inte var ekonomisk.

Att mynt har cirkulerat i ett samhälle kan konstateras empiriskt, men detta är inte tillräckligt för att dra slutsatsen att samhällets invånare var marknadsaktörer som resonerade i termer av allmän ekvivalens.

I sin sista bok, Geld ohne Wert, försökte Robert Kurz att utarbeta en unik syntes mellan Karl Marx ekonomikritik och Jacques Le Goffs historiska antropologi. Diskrepansen mellan förmoderna mynt och moderna pengar dras där till sin yttersta spets, om än på bekostnad av vissa historiska detaljer.

Tvärtemot nationalekonomernas idé om att pengar skulle ha uppstått “underifrån” som smörjmedel för en marknad, driver Kurz tesen att den moderna penningekonomin påfördes “uppifrån”. Men till skillnad från den traditionella marxismen tänker han sig inte att de härskande klasserna genom alla tider skulle ha drivits av en “vilja till utsugning”. Kapitalismen uppstod i stället ur kapprustningen mellan krigsmaskiner som tog fart när eldvapnen nådde Europa. Utvecklingen av “produktivkrafterna” i ekonomisk mening sattes alltså i rörelse av att “destruktivkrafterna” passerade en avgörande tröskel. För att samla resurser till kanoner och befästningar blev det nödvändigt att bygga upp en ny apparat för beskattning. Därmed uppstod det universella tvånget att tjäna pengar som karakteriserar den kapitalistiska moderniteten. Statsmakten och penningekonomin växte alltså fram i symbios, med kriget som yttersta drivkraft – allt enligt Robert Kurz.

Först efter att denna historiska tröskel passerats förvandlas mynten till pengar i ordets moderna mening. Först i den moderna epoken blir det meningsfullt att tala om “ekonomin” som en särskild sfär av mänsklig verksamhet, möjlig att skilja från andra sfärer. Att själva ordet kan spåras till antikens Grekland spelar ingen roll. Oikonomia betecknade en praktisk hushållslära med föreskrifter för hur man bör behandla sina slavar, hur man beskär sina olivträd och hur man avgör den gynnsammaste årstiden för en sjöfärd. Det var definitivt inte en kunskap som kretsade kring varornas allmänna ekvivalens.

VII.

Guldmynt består av grundämnet guld. Dess materiella innehåll är detsamma oavsett om de präglades på 1200-talet eller 1700-talet. Om de däremot betraktas som medier, verkar det som att medeltidens mynt hade ett helt annat “innehåll” än den moderna epokens mynt. Vi har inga skäl att tvivla på att mynten i vår plånbok “innehåller” pengar, trots att få av oss kan säga vilka metaller de består av rent materiellt.

Marshall McLuhans välkända påstående, “att ‘innehållet’ i vilket medium som helst alltid är ett annat medium”, frammanar bilden av en rysk docka eller en lök (vilket är någonting helt annat än den pyramid som avbildas på dollarsedlarna).

Pengarnas medialitet består alltså vid närmare anblick av en hel förmedlingskedja. Kedjans översta led utgörs av de olika betalningsmedlen och bokföringsenheterna. Mellan detta konkreta led och den abstrakta penningformens allmänna ekvivalens ryms minst ett mellanled.

Enkronor, femkronor och tiokronor – eller bankkonton – innehåller ju inte “pengar” i omedelbar mening. Vad de innehåller är kronor, euro, dollar eller någon annan valuta. Valutorna är den nödvändiga förmedlingsinstansen mellan absoluta och relativa kvantiteter.

Pengar kan alltså aldrig existera i naket tillstånd. Det går varken att spara, låna, betala eller bokföra “pengar” utan bara pengar i en viss valuta. Eftersom det inte finns någon garanti för de framtida valutakurserna finns spekulationen närvarande i varje sparkonto, i varje lån och i varje avtal som berör en kommande transaktion.

VIII.

Utifrån det som anförts i de föregående avsnitten, går det att grovt skilja mellan två olika förståelser av pengar.

Enligt den ena, ortodoxa, förståelsen är pengar i grunden ett neutralt medium; ett objekt som kan tjäna som medel för att uppnå subjektivt bestämda mål.

Den alternativa förståelsen utgår från att någonting avgörande sker i själva förmedlingen. När pengar träder in som länk, ersätter de andra möjliga sätt att förbinda människor i tiden och i rummet. Vad som då sker är en annan fråga. Här delar sig den alternativa penningförståelsen i flera olika, vilka går att begrunda såväl medieteoretiskt som ekonomikritiskt. Vissa skulle lägga tonvikten vid hur själva penningformen upprättar en allmän ekvivalens, medan andra framhäver det som sker när penningformen i sin tur förmedlas via olika valutor, betalningsmedel och bokföringspraktiker.

Föreställningarna om penningmediets neutralitet utgör inte bara en grundsten i den ortodoxa nationalekonomins modeller. Även den fördelningspolitiska argumentationen från vänsterhåll tenderar att vila på en liknande premiss. Pengar föreställs som ett objekt, vilket kan sättas i rörelse av ett subjekt. Man utgår kort sagt från att pengar kan fördelas.

En väldigt liten del av jordens befolkning äger en väldigt stor del av resurserna. Att så är fallet går knappast att förneka och kan illustreras med slagkraftiga siffror. En ofta anförd uppgift är att en ynka procent av mänskligheten “äger nästan halva världen”. Utsagan förutsätter dock att världen till fullo består av varor samt att varje vara har en objektivt giltig prislapp.

Vänsterns naturliga respons blir att föreslå en omfördelning – där det som ska omfördelas är just penningvärden. I en kommentar till nämnda siffror gör ledarsidan i Dagens ETC den typiska jämförelsen mellan pengar och tårta. Möjligheten att dela en tårta på olika sätt tjänar ofta som metafor för möjligheten att fördela pengar – detta trots att pengar, till skillnad från tårta, inte går att äta.

“Fördelade vi resurserna lika mellan alla vuxna människor på jorden skulle var och en få drygt 328 000 kronor”, skriver Dagens ETC, med hänvisning till Proletären. “Och om vi dessutom beslutade om pengarna tillsammans, skulle vi få enorma resurser att göra vad vi ville: satsa på klimatet, korta arbetstiden, rent vatten och bra bostäder åt alla”.

Efter att pengarna har fördelats ska de användas till att köpa saker. Själva premissen är alltså att naturresurserna och arbetskraften fortsätter att vara varor som är till salu på en marknad. Om det inte finns varor att köpa på marknaden, finns det ju ingen köpkraft i pengarna. Visionen om socialism förutsätter att kapitalismen består.

IX.

Om vi trots allt vill leka med tanken på att samla alla världens pengar i en hög, i syfte att fördela dem mer rättvist – vilka valutor tänker vi oss att denna pengahög består av? Hur skulle en sådan omfördelning påverka växelkurserna mellan dessa valutor? Vilka garantier finns för att det inte – som ett led i de besuttnas reaktion mot denna omfördelning – kommer att uppstå helt nya valutor och att köpkraften flyr från de gamla valutorna till de nya?

Visst finns det exempel på hur vänsterinriktade regeringar har lyckats med att använda pengar som medium för en mer eller mindre radikal omfördelningspolitik. Men detta har oftast skett på ryggen av en högkonjunktur som förr eller senare nått sitt slut. Sedan finns det lika många exempel på hur politiska steg mot ökad jämlikhet i ett land har omintetgjorts av att landets valuta förlorat i köpkraft.

Följaktligen måste det anses helt meningslöst att spekulera i hur länge olika samhällsfunktioner hade kunnat drivas för en biljon kronor – vilket uppges vara den samlade förmögenheten hos Sveriges miljardärer. Den ledarskribent som föreslår att biljonen ska användas till att höja pensionerna under 220 år anser sig vara visionär men är i själva verket det motsatta. Premissen är ju att mat, bostäder och omsorg under de kommande två seklen ska förbli varor att köpa på en marknad, dessutom till samma priser som i dagsläget, i stället för att förvandlas till gemensamma nyttigheter utan prislapp.

För övrigt har den där biljonen aldrig funnits, åtminstone inte som köpkraft att förfoga över. Miljardärernas tillgångar utgörs knappt alls av vad man kallar ”reda pengar”, utan i huvudsak av fastigheter och värdepapper. Att sätta ett pris på dessa värdepapper – exempelvis derivat på valutamarknaden eller aktier i Spotify – är i sig en spekulativ handling.

X.

Vad vänsterdebattörerna kallar “pengar” är alltså till större delen sådant som Karl Marx kallade “fiktivt kapital”. Det existerar varken som sedelbuntar eller på bankkonton, utan bara som bokförda belopp. Vad som bokförts är det hypotetiska försäljningsvärdet hos olika slags värdepapper, alltså anspråk på framtida avkastningar, inte minst återbetalningar av olika slags skulder.

Tanken på att sälja av dessa tillgångar för att finansiera en välfärdspolitik är feltänkt från början. Varje politiskt steg i sådan riktning kommer att påverka tillgångarnas värdering och i förlängningen även köpkraften i själva valutan.

Biljonen som skulle omfördelas existerar alltså bara på villkor av att kapitalismen fungerar normalt. En del av kapitalismens normalitet är att alla anspråk inte kan realiseras samtidigt. Pengarna måste vara ojämnt fördelade om de ska fortsätta fungera som pengar.

Det kan kort sagt inte finnas några garantier för vad som kan köpas för en biljon kronor om tio eller hundra år. Eller ens om ett år eller en vecka, om den politiska situationen blir tillräckligt tillspetsad.

Endast när tiden stängs ute ur ekvationen går det att räkna med att köpkraften ska följa med pengarna vid en omfördelning.

Omvänt gäller: bilden av en möjlig framtid förblir en falsk bild så länge inte samtidens prislappar har klippts av från tingen.

Går det över huvud taget att fördela pengar? Vardagserfarenheten svarar ja: vi kan samla kontanter i en hög och dela ut dem på nytt. Men en omfördelningspolitik för större rättvisa kan inte nöja sig med kontanter utan måste även omfördela illikvida tillgångar – sådant som fastigheter, fabriker och fiberkablar. Det intressanta är då inte penningvärdet, utan det materiella innehållet. Går hotellet att använda som flyktingboende? Går golfbanan att använda som betesmark? Rymmer kolkraftverket någon utrustning som kan användas till legitim verksamhet?

Det är möjligt att de miljarder dollar som bokförs av aktieägarna till Spotify inte går att omsätta i äldreomsorg. Vad pengarna representerar är i huvudsak immaterialrättsliga tillgångar: patent, affärshemligheter, databaser och anställningskontrakt som begränsar de anställdas rätt att använda sina kunskaper. Sådana tillgångar kan förvisso “omfördelas” genom att de immateriella rättigheterna helt enkelt upphävs, precis som tomma fastigheter kan “omfördelas” genom husockupationer.

Att använda pengar som medium för omfördelning är inte omöjligt, lika lite som det är omöjligt att se teaterföreställningar på Youtube eller chatta med hjälp av brevduvor. Men med varje medium följer vissa begränsningar. Detta gäller även för pengarna. Det abstraktaste av alla medier verkar helt enkelt vara illa ägnat för konkret omfördelning av makt och resurser i ett samhälle.

Som konstateras i förordet till en ny antologi, handlar det om att söka besvara “mer grundläggande – ja, rent av ontologiska – frågor om vad det politiska egentligen innebär”. Boken heter Konsten att handla – konsten att tänka (Axl Books, 2011) och samlar bidrag av nio svenska forskare under redaktörskap av Anders Burman och Ulrika Björk.

Två av författarna berör uttryckligen frågan om varför Arendts politiska tänkande upplever upplever en akademisk renässans just i dag. De ger två olika svar. Maria Bexelius pekar på hur Arendt erbjuder redskap för att begripa den samtida massproduktionen av irreguljär migration, papperslösa människor och naket liv. Hennes kapitel är det enda i antologin som uttryckligen knyter an till en viss politisk praktik: asylrörelsens kamp för de papperslösas rättigheter. Detta utgör ett synnerligen välkommet komplement i en bok som i övrigt är ägnad åt att kontemplera, inte konkretisera, det politiska handlande vars allmänna betydelse inskärps av alla författarna.

Shamal Kaveh menar att “det ökande intresset för Arendt delvis är en följd av det nyliberala ekonomiska tänkandet där politiken underordnas ekonomin”. Förvisso hävdade Arendt, i likhet med Schmitt, att “det politiska” måste tänkas som en autonom sfär, väsensskild från det ekonomiska och det sociala. Medan Schmitt drog sin gräns gentemot den metafysiska fienden, valde Arendt att kategoriskt utesluta nödvändigheten från den politiska sfären. I båda fallen rör det sig om vad Adorno i sitt angrepp på Heidegger kallade en “egentlighetsjargong”.

Den politiska ontologin hävdar en egentlighet i diametral motsats till alla de oegentligheter som vi till vardags brukar kalla för politik eller policy. Jargongen pånyttföddes under 1980-talet, underblåst genom nyläsningar av Heidegger och Schmitt. Detta kan enligt Kaveh förstås som en motreaktion på inträdet i en “postpolitisk” tid. Intresset för politisk ontologi verkar alltså vara ett symtom på politikens kris, som är en reell och historisk kris. Frågan jag önskar att Kaveh hade ställt är hur långt en ahistorisk egentlighetsjargong räcker för att återerövra konsten att handla och konsten att tänka.

Tyvärr sker aldrig i antologin någon konfrontation mellan politisk ontologi och kritisk teori. Det är lite förvånande: Arendt sysselsatte ju sig i hög grad med samma problem som sin samtide Adorno. I frågan om handlandet gick hon ständigt i dialog med Marx – vars skrifter i hög grad har omvärderats efter Arendts död.

Ulrika Björk påminner om hur handlandet hos Arendt alltid måste vara “handlande och tal”. Tyvärr berörs inte följdfrågan: vad är tal? Är talet nödvändigtvis verbalt? (Detta förutsätter Björk.) Förutsätts en gemensam närvaro i rummet, eller går det lika bra med fjärrtal, medierat via telefon eller television? Kan talet medieras av skrift? Frågor som dessa har avgörande betydelse för hur vi kan läsa Arendt i en tid då vårt vardagliga samspråk i allt högre grad flyttar till textbaserade medier.

Arendt beskrev i sina tankedagböcker “hur talet kan bli ett slags ljud som inte bara är meningsbildande utan också en form av försinnligande av tänkandet självt, och ett förkroppsligande”. Att tala är att “tona”, skriver Cecilia Sjöholm i sitt bidrag. Här antyds ett tal som inte i första hand är verbalt, utan snarare teatralt.

Anders Burman klargör tänkandets status hos Arendt. Att tänka är att “vara två-i-en”, att ständigt likt Sokrates föra en inre dialog med sig själv. Tänkandet kräver då en självvald ensamhet. Här kan läsaren åter ställa sig en mediekritisk följdfråga. Leder vår tids slentrianmässiga bruk av s.k. “sociala medier” – ett begrepp som skulle ha fått Arendt att se rött – till ett tendentiellt upphävande av möjligheten att tänka, i det att den inre dialogen ständigt förytterligas?

Konsten att handla – konsten att tänka är en antologi som tenderar att vika åt sidan varje gång den närmar sig en brännande kritik av samtiden. Men konsten att tänka är väl just en konst att som läsare själv ställa följdfrågor.

Konspirationstänkandet har ändrat karaktär. Under större delen av 1900-talet kretsade det i högre grad kring enskilda händelser, tydligt avgränsbara i tid och rum. En orsak, en verkan. Någon mördade Olof Palme – varför?

Men 2000-talets postmoderna konspirationstänkande är inte lika fixerat vid historiska händelser. I stället suggereras hur en ondskefull elit orkestrerar ett ständigt pågående flöde av lögner, frestelser och gifter. Våra egna kroppar påstås vara utsatta för kemisk krigföring. Allt är noga planerat – alltså är inget lidande meningslöst.

I sin nya bok “Konspirationsteorierna och verkligheten” utlovar statsvetaren Erik Åsard en belysning av “konspirationsteoretikernas sätt att tänka och argumentera”. Men vad som sedan levereras är någonting helt annat: sex historiska uppsatser om diverse brott och tragedier.

Framför allt ägnar boken ett stort utrymme åt levnadsteckningar över Anne Frank, Dag Hammarskjöld, Rudolf Hess, Usama bin Ladin, Charles Lindbergh och Lee Harvey Oswald. Berättelserna är sakliga och livfulla, skrivna i historisk presens, vilande på en gedigen grund av tidigare forskning. Men de saknar koppling till bokens övergripande tema.

Kapitlet om Anne Frank ställer frågan om vem som angav den gömda familjen för nazisterna, men inget av svaren antyder någon konspiration. Att det i slutet av övriga kapitel dyker upp någon konspirationsteori som genast kan avfärdas, det utgör inte mycket till röd tråd.

Visst är det intressant att åter läsa den besynnerliga historien om hur nazistledaren Rudolf Hess flög ensam till Skottland mitt under brinnande krig, i hopp om att skapa en tysk-brittisk allians mot Sovjet. Men jag saknar en reflektion över de politiska drivkrafterna hos dem som velat hävda att Hess inte alls agerade på eget bevåg.

Erik Åsard medger att det finns konspirationsteorier som visar sig stämma, men framhåller att det stora flertalet är falska. Utifrån detta statistiska faktum tar han sig friheten att fälla svepande omdömen om “konspirationsteoretikerna”. Främsta anklagelsepunkten är att dessa bryter mot principen om Ockhams rakkniv: att man alltid bör välja den enklaste möjliga förklaringen. Men denna maxim från 1300-talet är knappast ett vedertaget ideal inom modern historievetenskap.

För många som byggt sig en världsåskådning av konspirationsteorier är det självklart vilken förklaring som är den enklaste möjliga: judarna. Dessa får förkroppsliga all den abstraktion och rotlöshet som hör moderniteten till. Det är anmärkningsvärt att Erik Åsard ingenstans reflekterar över antisemitismens roll. Han tycks vara fast besluten om att undvika själva begreppet, till den grad att Usama bin Ladin beskrivs som “extremt kritisk mot Israel och judarna”. Detta är en orimlig eufemism. Man kan inte vara “kritisk” mot en folkgrupp. Sådant språkbruk används bara av dem som vill förfuska en legitim samhällskritik och rikta om den mot en syndabock.

Det räcker inte att dra en gräns mellan myt och verklighet, som Åsard gör i sina sex uppsatser. För att verkligen bemöta konspirationsteorier är det nödvändigt att erkänna att de vilar på verkliga känslor. Rädslan inför en osäker framtid är mer än bara ett simpelt metodfel.

Recension av Erik Åsards bok Konspirationsteorierna och verkligheten (Historiska media, 2015), publicerad i Svenska dagbladet den 6 oktober 2015.

Uppgivenheten inför massövervakningen kan, ur svensk synvinkel, sammanfattas som historien om tre besvikelser: FRA (2008), Wikileaks (2010) och Edward Snowden (2013).
Det som skedde sommaren 2008 liknar i efterhand en kollektiv berusning. Under ett par år hade en handfull enträgna bloggare kartlagt de svenska regeringsplanerna på att övervaka all internettrafik (FRA-lagen) samt lagra alla mobilpositioner (datalagringsdirektivet). Plötsligt tycktes protesten bli självförstärkande och frågan tvingades upp högst på den politiska agendan, där den kodades i termer om ”personlig integritet”. Jag misstänker dock att en annan drivkraft betydde lika mycket för FRA-protesterna: själva euforin i att uppleva en kollektiv mobilisering, utan ledare, bortom blockpolitiken. På nätet, för nätet.
Mångfalden av bloggar var ännu sinnebilden av nätet. Sveriges större dagstidningar hade just kollektivanslutit sig till Twingly, en tjänst som gav en returlänk i utbyte varje gång en blogg länkade till en artikel.
Experimentet varade bara i ett par år innan tidningarna tröttnade på att rensa bort rasistpropaganda. Tyckarna slutade på tiotalet att uppdatera sina bloggar och flockades i stället på Twitter. Åsikterna accelererade och centraliserades. Men just sommaren 2008 inträffade en mediehistorisk konstellation där länkutbytena ledde till en explosiv förstärkning av en enda fråga. Kanske fanns ett mått av slump i att den frågan stavades FRA.
Till slut kom ändå hösten: den 25 september 2008 stod klart att partipiskan segrat i allianspartierna. Lagen klubbades igenom.
Det var en omtumlande månad på så många sätt. Det globala finanssystemet kollapsade, samtidigt som den digitala mediebranschen befann sig i ett euforiskt tillstånd. Spotify, Android och Newsmill lanserades inom loppet av några veckor. Piratpartiet kände av den medvind som skulle bära till Bryssel i Europaparlamentsvalet året därpå – kanske skulle de rentav kunna riva upp FRA-lagen?
Men även andra krafter hade satts i rörelse. Krishösten 2008 formerade sig en ny sfär av rasistbloggar, med ”Politiskt Inkorrekt” som nav (en historia som Niklas Orrenius sammanfattade i DN 5/9[2]). De tog över bloggbävningstaktiken och i någon mån även de känslor av misstro mot makten som slagit rot när FRA-lagen drevs igenom; jämförelsen mellan Sverige och DDR var karakteristisk för båda sammanhangen. Så krattades vägen till riksdagen för Sverigedemokraterna – ett parti som dock systematiskt har undvikit att röra vid frågor om digital övervakning.

År 2010, när Wikileaks var en världshändelse, blomstrade drömmen om att vända övervakningssamhället på sin ända. Det skulle räcka med att avslöja maktens innersta hemligheter för att få den på fall. Men det dröjde inte länge innan den mediala dramatiseringen gick överstyr och Wikileaks hamnade i skuggan av sin grundare Julian Assanges förehavanden. Snart blev det dessutom uppenbart att Wikileaks i sig inte var immunt mot korruption. I dess val av vad som skulle publiceras – och när – anades en illaluktande hänsyn till regimen i Ryssland.
De idealistiska initiativens glans bleknade – som bekant hamnade även Edward Snowden under ryskt beskydd. Det påverkar ingalunda trovärdigheten i hans avslöjande om den nästan ofattbara omfattningen av USA:s digitala övervakningsapparat. Men det pekar ändå på den besvärliga detaljen att 2010-talets internet har blivit ett militärt slagfält, vars politiska logik är undantagstillståndets. I efterhand har det blivit alltmer uppenbart att FRA-lagen var en del i en hemlig överenskommelse mellan Sverige och USA. Den parlamentariska behandlingen fick aldrig bli mer än ett skådespel. Insikten har givetvis spätt på den allmänna uppgivenheten.
Under förra årtiondet gick det ännu att mobilisera till försvar för ”ett fritt internet”. Stormakterna kastade sig över denna frihetsretorik, som snart slets itu. Å ena sidan tar nu USA klar ställning för yttrandefrihet och stödjer praktiska initiativ för att kringgå censur i diktaturländer – men de hävdar samtidigt sin rätt att övervaka all planetens datakommunikation.
Å andra sidan har Ryssland utnyttjat indignationen mot global övervakning i syfte att underkasta nätet en nationell kontroll; Putin talar gärna om ”informationssuveränitet”. Nyss trädde en ny lag i kraft som i princip innebär att utländska sajter ska blockeras i Ryssland om de inte placerar sina servrar på ryskt territorium. I allra värsta fall kan detta vara första steget mot en fragmentering av det globala nätet i nationella enklaver.

Nätpolitiken förlamas när global övervakning spelas ut mot nationell, privata aktörer mot statliga myndigheter, individuell bekvämlighet mot nationell säkerhet. Samtidigt har kommersiell övervakning blivit en central del i det så kallade ”svenska app-undret”. Teknikföretag som söker riskkapital gör bäst i att samla på sig så mycket användardata de bara kan. Spotify vill numera ha tillgång till mobil­användarnas kontaktlistor, i syfte att leverera ”de perfekta rekommendationerna”. Klarna har inte bara förenklat e-handeln till den grad att kreditköp blivit nästan obligatoriskt, utan skryter också med hur de kan bedöma vår kreditvärdighet genom att analysera varje klick. Nyligen fick företaget Glimr miljoner i riskkapital från statliga Almi för att hjälpa annonsörer att kartlägga hur vi rör oss på stan. Mobiltelefonen har alltid varit en spårsändare, men nu lagras våra rörelsemönster i större utsträckning än tidigare.
Konkurrensen är stenhård i teknikbubblan. Vissa aktörer, båda små och stora, kommer att gå omkull. Vad händer då med all lagrad data, där våra liv dokumenterats under åratal? Svaret är att denna data kommer att betraktas som en tillgång att rea ut till högstbjudande.
Databanker som samlats in av privata företag kan hamna hos en utländsk säkerhetstjänst. Omvänt går det aldrig att få garantier mot att information hos myndigheter kan läcka till kriminella grupperingar. Risken för missbruk blir desto större när staten lägger ut datalagringen på privata företag, exempelvis telekombolagen.
Frågan som borde ställas är inte vad som får göras, utan vad som kan göras med insamlad data. Inte bara just nu, utan i framtiden. En framtid som rymmer än mer avancerad beräkningsteknik men också en liten risk för att en riktig auktoritär regim tar makten i Sverige eller Europa. Vi tycks ha svårare för den tanken här än i Tyskland, där minnet av Stasi är levande hos en stor del av befolkningen.

Att vägra spekulera i dystopiska scenarion är oansvarigt, precis som det är oansvarigt att slänga sig med ständiga paralleller till George Orwells ”1984” eller till filmen ”De andras liv”. Dessa skildringar har förresten begränsad relevans för 2000-talets övervakningssamhälle, som inte längre handlar om simpel ”avlyssning”, utan handlar om att finna mönster i enorma datamängder.
Förra året tillsattes en parlamentarisk ”integritetskommission” som enligt direktiven ska anlägga ”ett tydligt individperspektiv”. Jag kan bara betrakta detta som en avledningsmanöver. Vad som verkligen behöver diskuteras är inte hur vi känner inför bruket av våra egna personuppgifter, utan vad som händer när allt större databanker byggs upp, lagras och samkörs. Jag tror faktiskt att tiden är mogen för att ge upp fixeringen vid ”personlig integritet”, som leder tankarna till att varje individ skulle leva i sin egen bubbla. I stället borde vi fråga oss: hur kommer den digitala övervakningen ändra vårt sätt att leva tillsammans?

Artikeln publicerades i Dagens Nyheter, 14 september 2015.

Några år in i pensionärstillvaron befinner sig Rolf på ett sluttande plan mot hemlöshet.
Han är skuldsatt över öronen. Fönsterkuverten fyller hallgolvet i hans bostadsrätt. En etta i en ganska populär förort som fylls på av allt fler barnfamiljer. Priserna har stigit rejält sedan husen ombildades.
På pappret har Rolf gjort en lyckad bostadskarriär. På pappret har han nog större ekonomiska tillgångar än han har skulder. Men vad hjälper det honom? Det är skulderna som stakar ut hans framtid. Tillgången, den bor han i. För varje dag krymper hans utsikter att få bo kvar. Att överhuvudtaget få bo, att ha ett hallgolv där fönsterkuverten kan landa.
Han borde ha gjort något åt saken för länge sedan. Sålt sin bostad, köpt en billigare på annan ort, betalat av skulderna. Men han orkar inte. Han har redan haft ett par smärre slaganfall och för varje dag glider han en liten bit vidare in i demens. Initiativförmågan rinner bort. Åldrandet bär honom tillbaka in i minnena. På största möjliga avstånd från de framtida betalningsplanerna.

Skulder är inte som minnen. Åldras inte. Ligger inte bara och sväller.
En missad betalning kommer tillbaka i ett nytt kuvert med en ny logotyp, plus påminnelseavgift, plus dröjsmålsränta. Efter ett par påminnelser, med nya pålägg, kan logotypen bytas ut. Avsändaren kan plötsligt befinna sig på en ö i Engelska kanalen. Inkassobolaget kan ha sålt vidare betalningskravet till nästa led i rovkedjan, till ett annat inkassobolag som specialiserat sig på de riktigt hopplösa fallen. Som kalkylerar med en hög andel uteblivna betalningar och tar ut desto högre dröjsmålsränta.
Till slut landar ändå alla kraven på samma ställe, hos Kronofogdemyndigheten. I detta ligger en viss trygghet. Fogden är den mest välbekanta av alla indrivare, den som aldrig byter namn, den som inte befinner sig på någon ö utan mitt i vår egen statsapparat.
Av alla indrivare är Kronofogden också den mest skräckinjagande. För det står i dess makt att göra Rolf hemlös. Både hem- och skuldlös, för att uttrycka saken liten muntrare. En exekutiv auktion på bostadsrätten skulle utan tvivel räcka till att betala av alla Rolfs skulder, kanske rentav lämna honom med ett-, två-, trehundratusen kronor på ett bankkonto. Samt en riktigt fet betalningsanmärkning som garanterar att han aldrig mer i resten av sitt liv kommer att få underteckna ett hyresavtal eller ta ett nytt bostadslån. Tyvärr går ett bankkonto inte att bo i.

Visst är Rolf själv skyldig till sin skuld. Det är han själv som skrivit på alla papper. Exempelvis de papper som de unga försäljarna sticker i hans hand när han går sin inköpsrunda i förortens galleria.
Förutom lånen är det abonnemang. Bindningstid mellan ett och tre år, med automatisk förlängning om det inte sägs upp i tid och i enlighet med gällande uppsägningsprocedur hos aktuell operatör. Rolf har just nu fyra–fem olika mobilabonnemang att betala varje månad. Flera telefoner och en surfplatta som ligger nästan oanvända i byrålådan i hallen. Idiotiskt? Ja. Men telefonerna fick han ju nästan gratis. Och det stod svart på vitt att abonnemangspriset för ett multimediapaket, med både bredband och kabel-tv, var förmånligare än vad någon konkurrent kunde erbjuda. Dessutom ingick både Spotify och Netflix första året.

Hittills har Rolf lyckats möta betalningskraven innan de fastnat hos Kronofogden. Lösningen har legat i att ta nya lån. Banken säger visserligen nej. För dem räcker det att se hur många kreditupplysningar som gjorts på Rolf för att de ska avböja, vänligt men bestämt.
Med sin låga kreditvärdighet måste Rolf söka sig vidare till de finansbolag som är villiga att ta större risker, men i gälgäld tar ut högre ränta. Förresten behöver han inte ens söka sig dit. Det är hans som blir uppsökt. Finansbolagen skickar sin direktreklam med låneerbjudanden just till de invider som enligt olika registerutdrag ger intryck av att tappa kontrollen över sin privatekonomi.
Låga styrräntor, numera under noll, driver banker och finansbolag att ta ännu större risker. Det är i grunden samma räntepolitik som en gång drev fram ombildningen av Rolfs lägenhet från hyresrätt till bostadsrätt. Samma räntepolitik sedan drev upp lägenhetens marknadsvärde, eftersom det är så lätt för köpare att låna stora belopp. Tack vare stigande bostadspriser växte också Rolfs utrymme att ta nya lån. Om lägenheten aldrig hade ombildats, om han hade fortsatt att bo i hyresrätt, då hade aldrig hans skulder kunnat eskalera. Inte på detta sätt.
Finansbolagen har hittills kunnat kalkylera med hans betalningsförmåga. En kalkyl som bygger på att en statlig myndighet är beredd att kasta ut honom på gatan, brännmärkt för livet med betalningsanmärkningar. Därför fortsätter han att få hem direktreklam från riskvilliga finansbolag som vill låna ut allt mer pengar till honom, till allt högre ränta, med bostadsrätten som säkerhet.

Att sälja en tillgång för att betala en skuld kallas för “likvidering” på företagsekonomiskt språk. Det låter makabert men handlar i grunden inte om död. Ordet syftar på att en tillgång som har varit “fast” – en lägenhet med väggar, golv, tak – förvandlas till “likvida medel”, alltså till pengar, för att sedan kunna flyta tillbaka till fordringsägarna.
“Likvid” kommer, likt engelskans liquid, av det latinska ordet för vätska. Betydelsen överfördes först från fysiken till ekonomin, där balansräkningen kan liknas vid kommunicerande kärl. I den unga Sovjetstaten skedde ännu en betydelseglidning från ekonomi till politik, när likvidirovat började syfta på alla slags nedläggningar och avskaffanden. Stalins tal om att “likvidera kulakerna som klass” (1929) blev upptakten till ett blodbad. Vad som kallades kommunism var i själva verket det brutalaste sättet att införa en marknadsekonomisk logik, där människoliv reducerades till siffror i en balansräkning.
Att återställa balansen. Som när is förvandlas till vatten om våren. Sådan är den ekonomiska metaforen för vad som kommer att hända när Rolf förlorar sitt hem. Han kommer inte att bli utblottad. Han kommer att bli likvid. Han kommer att flyta bort på gatan, som en vätska.

Till gallerians arkitektur hör inte bara glastaket, stengolvet och rulltrapporna, utan även posteringarna i mittgångarna. På H&M och Systembolaget jobbar personalen trots allt för timlön, men i mittgången jagar de provision. Framför allt säljer de abonnemang på olika telekomtjänster.
De unga säljarna kan bara försörja sig om de varje dag lyckas samla ett visst antal namnunderskrifter på avtalspapprena. Avtal där kunden förbinder sig att betala någon hundralapp per månad i ett, två eller tre år. I utbyte får de en ny mobiltelefon eller kanske en surfplatta, så gott som gratis.
När säljarna närmar sig Rolf med en ny mobiltelefon, bedömer hans ålder och ser frånvaron i hans blick, kan de inte undvika att göra en snabb kalkyl över de goda chanserna att snacka till sig en snabb underskrift. Likt alla andra som rör sig i gallerior, förvandlas Rolf i säljarblicken till en chans att kamma hem provision. Pengar som kommer gå rakt i säljarens ficka, men knappast stanna där. Även säljaren har ju skulder att betala av. Bostadsrätten, avbetalningarna, abonnemangen. För att betala av gamla skulder måste det ständigt skapas nya, helst hos någon annan.
Det gäller stater, det gäller företag, det gäller människor.
Så håller skulden hjulen i rullning.

Texten publicerades i tidskriften Brand, 2/2015.