I.
Pengar är ett medel som vi använder för att uppnå olika mål. Åtskillnaden mellan mål och medel är i sig karakteristisk för det moderna samhället, som per definition är ett monetariserat samhälle, alltså ett samhälle där alla människor är beroende av pengar för sin överlevnad.. Såväl den privata som den politiska subjektiviteten får sin mening just som motsats till den ekonomiska objektiviteten. Oavsett om subjektet är en familj, ett företag, en förening eller en stat, så förhåller det sig i slutändan till samma brist, nämligen bristen på pengar, som sätter en gräns för vad den fria viljan förmår att förverkliga.
Pengar är alltså, som ofta konstaterats, ett medium. Det betyder att pengar förmedlar någonting. Många är de som har försökt gå till botten med vad som förmedlas. Frågan har visat sig laddad med mystik och har genererat en vildvuxen flora av svar: tid, skuld, tillit, offer, begär, minne, suveränitet, information, avföring, förintelse…
Vissa nöjer sig – i postmodern anda – med konstaterandet att pengar förmedlar “en mångfald av meningar beroende på hur symbolen är strukturerad i verkligheten”. Men det går också att vända på frågan, så som medieteoretiker haft för vana att göra alltsedan Harold Innis och Marshall McLuhan. Inom denna tradition intresserar man sig mindre för mediernas innehåll och mer för själva förmedlingen, alltså vad medierna gör.
Friedrich Kittler definierade “medier” utifrån en trefald av funktioner: att lagra, överföra och beräkna. Få har noterat att hans mediedefinition råkar sammanfalla perfekt med de nationalekonomiska läroböckernas funktionalistiska definition av pengar. Även där framhävs tre skilda funktioner:
- Pengar kan sparas, alltså tjäna som “värdebevarare”.
- Pengar används som betalningsmedel.
- Pengar fungerar som räkneenhet vid bokföring.
Lagringsmedium, överföringsmedium, beräkningsmedium. Är pengar rentav mediet par excellence?
II.
Det som medieteknikerna lagrar, överför och beräknar betecknar Kittler som “information”. Emellertid går det inte att säga vad information är – än mindre kvantifiera dess mängd – utan att ta hjälp av diverse medietekniker. Således visar sig Kittlers definition av ett medium vara en cirkeldefinition.
Någonting liknande händer i Kapitalet när Karl Marx tar sig för att påvisa hur pengar tjänar som medium för tid – men inte vilken tid som helst, utan en särskild form av abstrakt tid. Det rör sig om den “samhälleligt nödvändiga arbetstiden”, den tid som ofrånkomligen abstraheras fram i produktionen av varor eftersom varor är ämnade att säljas på en marknad i utbyte mot pengar. Varuproduktion innebär ett ständigt närvarande konkurrenstryck som framtvingar en hushållning med den nedlagda arbetstiden. Varje företag måste fortlöpande mäta sin effektivitet gentemot konkurrenterna; varje avlönad arbetstimme som överskrider den rådande genomsnittsnivån innebär ett steg närmare konkursens rand.
Tidsabstraktionen förutsätter alltså existensen av pengar, närmare bestämt av det som Marx betecknar som ”penningformen” och som innebär att en vara får rollen som ”allmän ekvivalent” till alla andra varor. Marx beskriver penningformen som den “nödvändiga framträdelseformen” för den abstrakta tiden.
Tid är pengar och pengar är tid. Abstraktionerna skapar varandra. Cirkeldefinitionen är komplett hos Marx, på samma sätt som hos Kittler. Om pengar är ett uttryck för kapitalets tvångsmässiga cirkulation, måste även pengarnas definition vara cirkulär.
Kapitalet skildrar alltså en tautologi. Etableringen av det kapitalistiska produktionssättet innebär att pengar absurt nog förvandlas från ett medel (medium) till ett självändamål. Det är inte längre pengarna som representerar varor, utan varorna som representerar pengar.
III.
Rimligen borde nationalekonomer vara synnerligen intresserade av pengar. Sanningen är den motsatta. Pengar spelar knappt någon roll i grundläggande modeller som lärs ut.
Ortodox nationalekonomi kännetecknas av dogmen att pengar är ett neutralt medium. Allt pengarna gör sägs vara att förenkla de transaktioner som ändå skulle ha gjorts mellan rationella marknadsaktörer, inriktade på att maximera sin egen nytta. Adam Smith menade i Wealth of nations (1776) att fallenheten för byteshandel, för att värdera allt med en enda måttstock, är kännetecknande för människan som art. Pengar är “inget annat än en representation”, skrev David Hume i essän “Of money” (1752). De är “ett instrument som människor har kommit överens om för att underlätta utbytet av en vara mot en annan: pengar är den olja som får hjulen att snurra lättare”.
Än i våra dagar fortsätter nationalekonomerna att tradera samma fabel om hur pengarna uppstod underifrån, som en simpel förenkling av en redan befintlig marknadsekonomi. Det tas för givet att de byteshandlande människorna tänkte i termer av allmän ekvivalens mellan varor redan innan denna tanke materialiserades i form av mynt. Enligt fabeln insåg människorna spontant att de behövde en smörjolja för marknaden. Utan att staten egentligen spelade någon roll kom människorna gemensamt överens om att låta en viss vara tjäna som betalningsmedel för alla andra varor.
Det behöver knappast påpekas att den nationalekonomiska fabeln saknar stöd av antropologisk och historisk forskning. Där är det inte alls lika självklart att analysera pengar med utgångspunkt i dess funktion som betalningsmedel på en marknad. Antropologer har framhållit hur ömsesidiga gåvor och skyldigheter ofta har varit viktigare än marknader och spårat pengarnas uppkomst till bokföringen av skulder. Historiker har pekat på statsmaktens roll i att genomdriva en allmän monetarisering av samhället i syfte att kunna ta upp skatt. Men även inom dessa vetenskaper florerar en anakronistisk förståelse av pengar.
“Pengar som fenomen är lika gammalt som organiserade samhällen” – med detta påstående inleds det temanummer om pengar som nyligen utgavs av Historisk Tidskrift. Det är värt att fundera på varför gästredaktören sett ett behov av att tilldela pengarna en överhistorisk status. Att med sådant eftertryck betona kontinuitet framför förändring är sannerligen inte självklart i historievetenskapliga sammanhang.
Ett belysande tankeexperiment kan vara att testa motsvarande påstående inom ett annat forskningsfält: “Heterosexualiteten som fenomen är lika gammalt som den mänskliga reproduktionen.” Det vore helt otänkbart att en historiker på 2000-talet skulle välja en sådan formulering som inledning till ett temanummer om sexualitet.
Är det då inte sant att all mänsklig reproduktion har inbegripit heterosexualitet eller att alla mänskliga samhällen har inbegripit pengar? Dessa frågor är snarare av teoretisk än empirisk art. Svaren beror helt på hur man definierar “heterosexualitet” respektive “pengar”.
IV.
När vi samtidsmänniskor skådar tillbaka i historien och får syn på ett objekt som har använts som betalningsmedel, drar vi reflexmässigt slutsatsen att det är pengar vi ser. Vi glömmer lätt bort att fråga oss om detta varit den enda eller den viktigaste funktionen hos objektet. Vanligtvis rör det sig i dessa fall om präglade stycken av ädelmetall. Vi vet av egen erfarenhet att mynten i våra plånböcker är pengar som i princip kan användas som betalning för vilken vara som helst. Men historiskt sett är det ingalunda självklart att mynt fungerat som pengar, eller att pengar fungerat som allmän ekvivalent.
I det vi kallar Sverige uppstod en penningekonomi under det långa 1200-talet. Då började även vanliga bönder att befatta sig med mynt. Tidigare hade handelsmän i Sverige använt sig av importerade guld- och silvermynt, men då var det ännu fråga om byteshandel där mynten cirkulerade som blotta stycken ädelmetall. Först när mynten “började räknas i stället för att vägas” blev de till pengar, alltså “bärare av en abstrakt monetär enhet”, skriver ekonomihistorikerna Bo Franzén och Rodney Edvinsson.
Vid 1200-talets början var mark ännu bara en viktenhet. Någonstans under seklets lopp uppstod en diskrepans mellan viktmåttet “en mark silver” och den monetära enheten “en mark penningar”. Likväl innebar inte detta nödvändigtvis att penningarna intog funktionen som allmän ekvivalent i ett ekonomiskt system. Förhållandet mellan olika slags mynt i olika landsändar förblev mycket komplext. Källorna vimlar av monetära begrepp som historikerna inte lyckats förstå innebörden av. Som exempel kan nämnas Upplandslagen från sent 1200-tal. Där nämns dels hur vissa böter skulle betalas i “en mark karlgill”, dels hur “en mark köpgill” användes för att köpa varor på marknaden. Att i efterhand utröna någon växelkurs mellan dessa två parallella betalningsmedel, karlgill och köpgill, har visat sig vara påfallande svårt.
V.
Om ekonomihistorikerna främst har uppehållit sig vid pengarnas funktion som betalningsmedel, har ekonomiska antropologer i högre grad intresserad sig för bokföringsfunktionen. David Graeber hör till dem som betonat hur skulder eller skyldigheter knyter människor samman i kreditnätverk och att pengar växer fram som en redovisningsteknik i dessa nätverk. Sådana pengar behöver inte cirkulera som mynt utan kan förbli noteringar i någon form av balansräkning, fast förankrad i en lokal gemenskap.
Utifrån detta antropologiska perspektiv blir pengarnas funktion som betalningsmedel snarast sekundär. Att använda betalningsmedel, exempelvis mynt, blir ju bara nödvändigt i transaktioner mellan främlingar på en marknad. Så länge människor är bekanta med varandra i ett lokalt sammanhang behöver pengarna aldrig bli annat än just räknepengar.
Ett exempel är det utbredda systemet med karvstockar, alltså träpinnar med inristade symboler som exempelvis kan dokumentera hur många dagsverken en gård har utfört på byns gemensamma åker. I en nyligen publicerad översikt av karvstockarnas historia i Sverige skriver företagsekonomen Per Forsberg:
Byorganiseringens lokala pengar hade sociala effekter som påminner om nutida community currencies. Nämligen stimulering av lokalt utbyte, stärkt grannsamverkan och funktionen som en avskiljare från en kapitalistisk ekonomi utanför byn. Karvstockarna definierade ju gränsen för vilka som ingick i ett lag och vilka som stod utanför och de lokala pengarna var kopplade till just specifika uppgifter i och runt byn.
Utifrån detta perspektiv, influerat av antropologer som Graeber, är alltså mynt och andra betalningsmedel snarast att betrakta som en sekundär typ av pengar. Det kan rentav vara så att mångfalden av räknepengar tjänar som ett försvar mot den allmänna ekvivalensen. Men när skyldigheterna inte uppfylls, när det alltså finns en skuld eller böter att betala, skapar räknepengarna ändå en öppning för marknadens utbredning, till att börja med i skepnaden av mynt. Att inte utföra de dagsverken som bystämman beslutat om innebar ett brott mot byordningen som medförde plikt att böta ett visst belopp i pengar, enligt den mönsterbyordning som fastslogs i Sverige på 1700-talet. Liknande regler går i dag att hitta i exempelvis bostadsrättsföreningar och föräldrakooperativ. Att acceptera pengar som böter för en utebliven arbetsinsats uppfattas ofta som en vansklig väg att gå, då den omedelbart hotar att bryta ner känslan av gemensamma skyldigheter. Om skyldigheten kan förvandlas till en skuld i simpel ekonomisk mening, alltså en skuld som försvinner när den återbetalas, inleds en nedbrytning av det ömsesidiga moraliska ansvaret.
VI.
Runtom i medeltidens Europa fanns på varje språk en uppsjö av ord som betecknade olika slags mynt, därtill ord förknippade med olika former av tribut, böter, allmosor, krediter och tekniker för redovisning. Men ingenstans fanns ett samlande ord för det vi kallar “pengar”.
Detta enkla faktum lyfts fram av den eminente medeltidshistorikern Jacques Le Goff, som häromåret sammanfattade en livslång forskargärning i en kortare bok. Slutsatsen är slående: “Pengar, i den mening som vi nu lägger i ordet, är en produkt av moderniteten.”
Le Goff menar att medeltidens myntbruk till stor del hade en religiös karaktär. Mynten tjänade exempelvis som medium för allmosor, alltså som offergåva i enlighet med den kristna doktrinen om caritas. Detta förklarar enligt honom den ökade cirkulationen av små kopparmynt under 1200-talet: dessa småmynt motsvarade en limpa bröd, vilket utgjorde normen för en enkel allmosa. Det är ingalunda självklart att använda ordet “pengar” om sådana mynt, vars huvudsakliga funktion alls inte var ekonomisk.
Att mynt har cirkulerat i ett samhälle kan konstateras empiriskt, men detta är inte tillräckligt för att dra slutsatsen att samhällets invånare var marknadsaktörer som resonerade i termer av allmän ekvivalens.
I sin sista bok, Geld ohne Wert, försökte Robert Kurz att utarbeta en unik syntes mellan Karl Marx ekonomikritik och Jacques Le Goffs historiska antropologi. Diskrepansen mellan förmoderna mynt och moderna pengar dras där till sin yttersta spets, om än på bekostnad av vissa historiska detaljer.
Tvärtemot nationalekonomernas idé om att pengar skulle ha uppstått “underifrån” som smörjmedel för en marknad, driver Kurz tesen att den moderna penningekonomin påfördes “uppifrån”. Men till skillnad från den traditionella marxismen tänker han sig inte att de härskande klasserna genom alla tider skulle ha drivits av en “vilja till utsugning”. Kapitalismen uppstod i stället ur kapprustningen mellan krigsmaskiner som tog fart när eldvapnen nådde Europa. Utvecklingen av “produktivkrafterna” i ekonomisk mening sattes alltså i rörelse av att “destruktivkrafterna” passerade en avgörande tröskel. För att samla resurser till kanoner och befästningar blev det nödvändigt att bygga upp en ny apparat för beskattning. Därmed uppstod det universella tvånget att tjäna pengar som karakteriserar den kapitalistiska moderniteten. Statsmakten och penningekonomin växte alltså fram i symbios, med kriget som yttersta drivkraft – allt enligt Robert Kurz.
Först efter att denna historiska tröskel passerats förvandlas mynten till pengar i ordets moderna mening. Först i den moderna epoken blir det meningsfullt att tala om “ekonomin” som en särskild sfär av mänsklig verksamhet, möjlig att skilja från andra sfärer. Att själva ordet kan spåras till antikens Grekland spelar ingen roll. Oikonomia betecknade en praktisk hushållslära med föreskrifter för hur man bör behandla sina slavar, hur man beskär sina olivträd och hur man avgör den gynnsammaste årstiden för en sjöfärd. Det var definitivt inte en kunskap som kretsade kring varornas allmänna ekvivalens.
VII.
Guldmynt består av grundämnet guld. Dess materiella innehåll är detsamma oavsett om de präglades på 1200-talet eller 1700-talet. Om de däremot betraktas som medier, verkar det som att medeltidens mynt hade ett helt annat “innehåll” än den moderna epokens mynt. Vi har inga skäl att tvivla på att mynten i vår plånbok “innehåller” pengar, trots att få av oss kan säga vilka metaller de består av rent materiellt.
Marshall McLuhans välkända påstående, “att ‘innehållet’ i vilket medium som helst alltid är ett annat medium”, frammanar bilden av en rysk docka eller en lök (vilket är någonting helt annat än den pyramid som avbildas på dollarsedlarna).
Pengarnas medialitet består alltså vid närmare anblick av en hel förmedlingskedja. Kedjans översta led utgörs av de olika betalningsmedlen och bokföringsenheterna. Mellan detta konkreta led och den abstrakta penningformens allmänna ekvivalens ryms minst ett mellanled.
Enkronor, femkronor och tiokronor – eller bankkonton – innehåller ju inte “pengar” i omedelbar mening. Vad de innehåller är kronor, euro, dollar eller någon annan valuta. Valutorna är den nödvändiga förmedlingsinstansen mellan absoluta och relativa kvantiteter.
Pengar kan alltså aldrig existera i naket tillstånd. Det går varken att spara, låna, betala eller bokföra “pengar” utan bara pengar i en viss valuta. Eftersom det inte finns någon garanti för de framtida valutakurserna finns spekulationen närvarande i varje sparkonto, i varje lån och i varje avtal som berör en kommande transaktion.
VIII.
Utifrån det som anförts i de föregående avsnitten, går det att grovt skilja mellan två olika förståelser av pengar.
Enligt den ena, ortodoxa, förståelsen är pengar i grunden ett neutralt medium; ett objekt som kan tjäna som medel för att uppnå subjektivt bestämda mål.
Den alternativa förståelsen utgår från att någonting avgörande sker i själva förmedlingen. När pengar träder in som länk, ersätter de andra möjliga sätt att förbinda människor i tiden och i rummet. Vad som då sker är en annan fråga. Här delar sig den alternativa penningförståelsen i flera olika, vilka går att begrunda såväl medieteoretiskt som ekonomikritiskt. Vissa skulle lägga tonvikten vid hur själva penningformen upprättar en allmän ekvivalens, medan andra framhäver det som sker när penningformen i sin tur förmedlas via olika valutor, betalningsmedel och bokföringspraktiker.
Föreställningarna om penningmediets neutralitet utgör inte bara en grundsten i den ortodoxa nationalekonomins modeller. Även den fördelningspolitiska argumentationen från vänsterhåll tenderar att vila på en liknande premiss. Pengar föreställs som ett objekt, vilket kan sättas i rörelse av ett subjekt. Man utgår kort sagt från att pengar kan fördelas.
En väldigt liten del av jordens befolkning äger en väldigt stor del av resurserna. Att så är fallet går knappast att förneka och kan illustreras med slagkraftiga siffror. En ofta anförd uppgift är att en ynka procent av mänskligheten “äger nästan halva världen”. Utsagan förutsätter dock att världen till fullo består av varor samt att varje vara har en objektivt giltig prislapp.
Vänsterns naturliga respons blir att föreslå en omfördelning – där det som ska omfördelas är just penningvärden. I en kommentar till nämnda siffror gör ledarsidan i Dagens ETC den typiska jämförelsen mellan pengar och tårta. Möjligheten att dela en tårta på olika sätt tjänar ofta som metafor för möjligheten att fördela pengar – detta trots att pengar, till skillnad från tårta, inte går att äta.
“Fördelade vi resurserna lika mellan alla vuxna människor på jorden skulle var och en få drygt 328 000 kronor”, skriver Dagens ETC, med hänvisning till Proletären. “Och om vi dessutom beslutade om pengarna tillsammans, skulle vi få enorma resurser att göra vad vi ville: satsa på klimatet, korta arbetstiden, rent vatten och bra bostäder åt alla”.
Efter att pengarna har fördelats ska de användas till att köpa saker. Själva premissen är alltså att naturresurserna och arbetskraften fortsätter att vara varor som är till salu på en marknad. Om det inte finns varor att köpa på marknaden, finns det ju ingen köpkraft i pengarna. Visionen om socialism förutsätter att kapitalismen består.
IX.
Om vi trots allt vill leka med tanken på att samla alla världens pengar i en hög, i syfte att fördela dem mer rättvist – vilka valutor tänker vi oss att denna pengahög består av? Hur skulle en sådan omfördelning påverka växelkurserna mellan dessa valutor? Vilka garantier finns för att det inte – som ett led i de besuttnas reaktion mot denna omfördelning – kommer att uppstå helt nya valutor och att köpkraften flyr från de gamla valutorna till de nya?
Visst finns det exempel på hur vänsterinriktade regeringar har lyckats med att använda pengar som medium för en mer eller mindre radikal omfördelningspolitik. Men detta har oftast skett på ryggen av en högkonjunktur som förr eller senare nått sitt slut. Sedan finns det lika många exempel på hur politiska steg mot ökad jämlikhet i ett land har omintetgjorts av att landets valuta förlorat i köpkraft.
Följaktligen måste det anses helt meningslöst att spekulera i hur länge olika samhällsfunktioner hade kunnat drivas för en biljon kronor – vilket uppges vara den samlade förmögenheten hos Sveriges miljardärer. Den ledarskribent som föreslår att biljonen ska användas till att höja pensionerna under 220 år anser sig vara visionär men är i själva verket det motsatta. Premissen är ju att mat, bostäder och omsorg under de kommande två seklen ska förbli varor att köpa på en marknad, dessutom till samma priser som i dagsläget, i stället för att förvandlas till gemensamma nyttigheter utan prislapp.
För övrigt har den där biljonen aldrig funnits, åtminstone inte som köpkraft att förfoga över. Miljardärernas tillgångar utgörs knappt alls av vad man kallar ”reda pengar”, utan i huvudsak av fastigheter och värdepapper. Att sätta ett pris på dessa värdepapper – exempelvis derivat på valutamarknaden eller aktier i Spotify – är i sig en spekulativ handling.
X.
Vad vänsterdebattörerna kallar “pengar” är alltså till större delen sådant som Karl Marx kallade “fiktivt kapital”. Det existerar varken som sedelbuntar eller på bankkonton, utan bara som bokförda belopp. Vad som bokförts är det hypotetiska försäljningsvärdet hos olika slags värdepapper, alltså anspråk på framtida avkastningar, inte minst återbetalningar av olika slags skulder.
Tanken på att sälja av dessa tillgångar för att finansiera en välfärdspolitik är feltänkt från början. Varje politiskt steg i sådan riktning kommer att påverka tillgångarnas värdering och i förlängningen även köpkraften i själva valutan.
Biljonen som skulle omfördelas existerar alltså bara på villkor av att kapitalismen fungerar normalt. En del av kapitalismens normalitet är att alla anspråk inte kan realiseras samtidigt. Pengarna måste vara ojämnt fördelade om de ska fortsätta fungera som pengar.
Det kan kort sagt inte finnas några garantier för vad som kan köpas för en biljon kronor om tio eller hundra år. Eller ens om ett år eller en vecka, om den politiska situationen blir tillräckligt tillspetsad.
Endast när tiden stängs ute ur ekvationen går det att räkna med att köpkraften ska följa med pengarna vid en omfördelning.
Omvänt gäller: bilden av en möjlig framtid förblir en falsk bild så länge inte samtidens prislappar har klippts av från tingen.
Går det över huvud taget att fördela pengar? Vardagserfarenheten svarar ja: vi kan samla kontanter i en hög och dela ut dem på nytt. Men en omfördelningspolitik för större rättvisa kan inte nöja sig med kontanter utan måste även omfördela illikvida tillgångar – sådant som fastigheter, fabriker och fiberkablar. Det intressanta är då inte penningvärdet, utan det materiella innehållet. Går hotellet att använda som flyktingboende? Går golfbanan att använda som betesmark? Rymmer kolkraftverket någon utrustning som kan användas till legitim verksamhet?
Det är möjligt att de miljarder dollar som bokförs av aktieägarna till Spotify inte går att omsätta i äldreomsorg. Vad pengarna representerar är i huvudsak immaterialrättsliga tillgångar: patent, affärshemligheter, databaser och anställningskontrakt som begränsar de anställdas rätt att använda sina kunskaper. Sådana tillgångar kan förvisso “omfördelas” genom att de immateriella rättigheterna helt enkelt upphävs, precis som tomma fastigheter kan “omfördelas” genom husockupationer.
Att använda pengar som medium för omfördelning är inte omöjligt, lika lite som det är omöjligt att se teaterföreställningar på Youtube eller chatta med hjälp av brevduvor. Men med varje medium följer vissa begränsningar. Detta gäller även för pengarna. Det abstraktaste av alla medier verkar helt enkelt vara illa ägnat för konkret omfördelning av makt och resurser i ett samhälle.