Några år in i pensionärstillvaron befinner sig Rolf på ett sluttande plan mot hemlöshet.
Han är skuldsatt över öronen. Fönsterkuverten fyller hallgolvet i hans bostadsrätt. En etta i en ganska populär förort som fylls på av allt fler barnfamiljer. Priserna har stigit rejält sedan husen ombildades.
På pappret har Rolf gjort en lyckad bostadskarriär. På pappret har han nog större ekonomiska tillgångar än han har skulder. Men vad hjälper det honom? Det är skulderna som stakar ut hans framtid. Tillgången, den bor han i. För varje dag krymper hans utsikter att få bo kvar. Att överhuvudtaget få bo, att ha ett hallgolv där fönsterkuverten kan landa.
Han borde ha gjort något åt saken för länge sedan. Sålt sin bostad, köpt en billigare på annan ort, betalat av skulderna. Men han orkar inte. Han har redan haft ett par smärre slaganfall och för varje dag glider han en liten bit vidare in i demens. Initiativförmågan rinner bort. Åldrandet bär honom tillbaka in i minnena. På största möjliga avstånd från de framtida betalningsplanerna.
Skulder är inte som minnen. Åldras inte. Ligger inte bara och sväller.
En missad betalning kommer tillbaka i ett nytt kuvert med en ny logotyp, plus påminnelseavgift, plus dröjsmålsränta. Efter ett par påminnelser, med nya pålägg, kan logotypen bytas ut. Avsändaren kan plötsligt befinna sig på en ö i Engelska kanalen. Inkassobolaget kan ha sålt vidare betalningskravet till nästa led i rovkedjan, till ett annat inkassobolag som specialiserat sig på de riktigt hopplösa fallen. Som kalkylerar med en hög andel uteblivna betalningar och tar ut desto högre dröjsmålsränta.
Till slut landar ändå alla kraven på samma ställe, hos Kronofogdemyndigheten. I detta ligger en viss trygghet. Fogden är den mest välbekanta av alla indrivare, den som aldrig byter namn, den som inte befinner sig på någon ö utan mitt i vår egen statsapparat.
Av alla indrivare är Kronofogden också den mest skräckinjagande. För det står i dess makt att göra Rolf hemlös. Både hem- och skuldlös, för att uttrycka saken liten muntrare. En exekutiv auktion på bostadsrätten skulle utan tvivel räcka till att betala av alla Rolfs skulder, kanske rentav lämna honom med ett-, två-, trehundratusen kronor på ett bankkonto. Samt en riktigt fet betalningsanmärkning som garanterar att han aldrig mer i resten av sitt liv kommer att få underteckna ett hyresavtal eller ta ett nytt bostadslån. Tyvärr går ett bankkonto inte att bo i.
Visst är Rolf själv skyldig till sin skuld. Det är han själv som skrivit på alla papper. Exempelvis de papper som de unga försäljarna sticker i hans hand när han går sin inköpsrunda i förortens galleria.
Förutom lånen är det abonnemang. Bindningstid mellan ett och tre år, med automatisk förlängning om det inte sägs upp i tid och i enlighet med gällande uppsägningsprocedur hos aktuell operatör. Rolf har just nu fyra–fem olika mobilabonnemang att betala varje månad. Flera telefoner och en surfplatta som ligger nästan oanvända i byrålådan i hallen. Idiotiskt? Ja. Men telefonerna fick han ju nästan gratis. Och det stod svart på vitt att abonnemangspriset för ett multimediapaket, med både bredband och kabel-tv, var förmånligare än vad någon konkurrent kunde erbjuda. Dessutom ingick både Spotify och Netflix första året.
Hittills har Rolf lyckats möta betalningskraven innan de fastnat hos Kronofogden. Lösningen har legat i att ta nya lån. Banken säger visserligen nej. För dem räcker det att se hur många kreditupplysningar som gjorts på Rolf för att de ska avböja, vänligt men bestämt.
Med sin låga kreditvärdighet måste Rolf söka sig vidare till de finansbolag som är villiga att ta större risker, men i gälgäld tar ut högre ränta. Förresten behöver han inte ens söka sig dit. Det är hans som blir uppsökt. Finansbolagen skickar sin direktreklam med låneerbjudanden just till de invider som enligt olika registerutdrag ger intryck av att tappa kontrollen över sin privatekonomi.
Låga styrräntor, numera under noll, driver banker och finansbolag att ta ännu större risker. Det är i grunden samma räntepolitik som en gång drev fram ombildningen av Rolfs lägenhet från hyresrätt till bostadsrätt. Samma räntepolitik sedan drev upp lägenhetens marknadsvärde, eftersom det är så lätt för köpare att låna stora belopp. Tack vare stigande bostadspriser växte också Rolfs utrymme att ta nya lån. Om lägenheten aldrig hade ombildats, om han hade fortsatt att bo i hyresrätt, då hade aldrig hans skulder kunnat eskalera. Inte på detta sätt.
Finansbolagen har hittills kunnat kalkylera med hans betalningsförmåga. En kalkyl som bygger på att en statlig myndighet är beredd att kasta ut honom på gatan, brännmärkt för livet med betalningsanmärkningar. Därför fortsätter han att få hem direktreklam från riskvilliga finansbolag som vill låna ut allt mer pengar till honom, till allt högre ränta, med bostadsrätten som säkerhet.
Att sälja en tillgång för att betala en skuld kallas för “likvidering” på företagsekonomiskt språk. Det låter makabert men handlar i grunden inte om död. Ordet syftar på att en tillgång som har varit “fast” – en lägenhet med väggar, golv, tak – förvandlas till “likvida medel”, alltså till pengar, för att sedan kunna flyta tillbaka till fordringsägarna.
“Likvid” kommer, likt engelskans liquid, av det latinska ordet för vätska. Betydelsen överfördes först från fysiken till ekonomin, där balansräkningen kan liknas vid kommunicerande kärl. I den unga Sovjetstaten skedde ännu en betydelseglidning från ekonomi till politik, när likvidirovat började syfta på alla slags nedläggningar och avskaffanden. Stalins tal om att “likvidera kulakerna som klass” (1929) blev upptakten till ett blodbad. Vad som kallades kommunism var i själva verket det brutalaste sättet att införa en marknadsekonomisk logik, där människoliv reducerades till siffror i en balansräkning.
Att återställa balansen. Som när is förvandlas till vatten om våren. Sådan är den ekonomiska metaforen för vad som kommer att hända när Rolf förlorar sitt hem. Han kommer inte att bli utblottad. Han kommer att bli likvid. Han kommer att flyta bort på gatan, som en vätska.
Till gallerians arkitektur hör inte bara glastaket, stengolvet och rulltrapporna, utan även posteringarna i mittgångarna. På H&M och Systembolaget jobbar personalen trots allt för timlön, men i mittgången jagar de provision. Framför allt säljer de abonnemang på olika telekomtjänster.
De unga säljarna kan bara försörja sig om de varje dag lyckas samla ett visst antal namnunderskrifter på avtalspapprena. Avtal där kunden förbinder sig att betala någon hundralapp per månad i ett, två eller tre år. I utbyte får de en ny mobiltelefon eller kanske en surfplatta, så gott som gratis.
När säljarna närmar sig Rolf med en ny mobiltelefon, bedömer hans ålder och ser frånvaron i hans blick, kan de inte undvika att göra en snabb kalkyl över de goda chanserna att snacka till sig en snabb underskrift. Likt alla andra som rör sig i gallerior, förvandlas Rolf i säljarblicken till en chans att kamma hem provision. Pengar som kommer gå rakt i säljarens ficka, men knappast stanna där. Även säljaren har ju skulder att betala av. Bostadsrätten, avbetalningarna, abonnemangen. För att betala av gamla skulder måste det ständigt skapas nya, helst hos någon annan.
Det gäller stater, det gäller företag, det gäller människor.
Så håller skulden hjulen i rullning.
Texten publicerades i tidskriften Brand, 2/2015.