Rasmus Fleischer

Under en turbulent tid i Sveriges historia – 90-talskrisen – hamnade populärmusiken i centrum för en infekterad debatt om rasism, nationalism och maskulinitet. Debatten fördes i massmedierna och i riksdagen, men framför allt i alla de miljöer som befolkades av tonåringar.

Det här kapitlet handlar om hur populärmusikens politiserades under 1990-talets krisår. Tyngdpunkten ligger på åren 1993–94 och den roll som tillskrevs de två banden Ultima Thule och Latin Kings. I vilken utsträckning bandmedlemmarna själva var politiska aktörer eller vad som var musikens innehåll står inte i fokus i detta kapitel. Istället handlar kapitlet om varför just dessa två band uppenbarligen var så användbara i en massmedial dramaturgi. Både Ultima Thule och Latin Kings användes flitigt som varandras motpoler i olika politiska projektioner. Vad var denna dramaturgi ett uttryck för?

SÖKANDET EFTER DET URSVENSKA

Sommaren 1993 var usel: åtminstone om detta kunde nationen enas. Utöver det faktum att Sverige befann sig i en djup ekonomisk kris, regnade hela sommaren bort. Och medan regnet föll, växte intresset för nationell särart och fornstora dagar.

Sökandet efter det ursvenska var karakteristiskt för krisårens kulturklimat. Vid närmare granskning tycks det faktiskt som att den nationalromantiska trenden nådde sin kulmen samtidigt som den ekonomiska krisen nådde sin botten. Året var 1993. Samma år blev populärhistoriken Herman Lindqvist en av Sveriges bäst säljande författare. Ikea lanserade kopior av möbler från svensk stormaktstid och Tors hammare var en storsäljare på Guldfynd, med mera. Samtidigt blev rockmusik som lät sig influeras av svensk folkton populär. Ingenting av detta behöver i sig tolkas som politiska uttryck för nationalism. Något som däremot ledde till politisk konflikt var det plötsliga genombrottet för en rockgrupp med nynazistisk koppling: Ultima Thule.

Samma år vände högervindarna i svensk opinion definitivt i riktning mot vänster. Enligt SOM-institutets årliga opinionsundersökningar nådde högervågen sin kulmen ungefär 1989–1991. År 1992 hade en balans återupprättats i opinionsläget: en tredjedel av svenskarna definierade sig själva som höger, en tredjedel som vänster medan den sista tredjedelen placerade sig i den politiska mitten. SOM-institutet sammanfattade själva resultatet av 1992 års studie: ”Den allmänna tendensen hösten 1992 är att det råder en allmän osäkerhet i politiska frågor.”

På ett par punkter hade det dock skett en tydlig förskjutning i opinionen under de första krisåren. Svenskarna hade blivit mer negativa till EU och mindre förtjusta i att ta emot flyktingar (Holmberg & Weibull 1993). Emellertid fanns ingen tydlig koppling mellan dessa två hållningar: flyktingmotståndet hade visserligen ökat bland såväl EU-förespråkare som EU-motståndare, men allra mest bland de som inte hade bestämt sig i EU-frågan (Demker 1993).

En sökning i pressarkiven visar att medierna under sommaren 1993 började tala om att en ny vänstervåg hade fått fäste i den yngre generationen. Särskilt bland de unga gick det också att påvisa en politisk vindkantring under dessa krisår. År 1990 hade ungdomarna stått till höger om den övriga opinionen, men 1995 stod de till vänster. Samtidigt skedde en polarisering i opinionen mellan unga kvinnor och unga män, liksom mellan storstad och landsbygd, exempelvis i frågan om flyktingmottagande (Holmberg & Weibull 1993; 1994; 1995; 1996).

FÖRSVENSKNINGEN AV POPULÄRMUSIKEN

Topplistan fick en extraordinär betydelse på 1990-talets skivmarknad. Samtidigt som övergången från LP till CD fullbordades, inleddes en mer frekvent och detaljerad insamling av försäljningsstatistik från skivbutikerna. Varje vecka sammanställdes en ny topplista som offentliggjordes i tidningar och skyltfönster (Fleischer 2012:410). Därmed fick alla musikintresserade ta del av aktuella trender även inom genrer som de själva inte lyssnade på.

En genomgång av dessa topplistor belägger att svenskspråkig musik erövrade en klart större andel av marknaden under 1993–94, jämfört med de närmast föregående åren. Detta ligger i linje med det allmänna intresset för svenskhet som nämnts ovan, men det fanns också en finansiell faktor. Valutakrisen i slutet av 1992 resulterade i en kraftig devalvering av den svenska kronan. Devalveringar innebär, som bekant, att exportindustrin gynnas, vilket skivmarknaden omedelbart gav ett exempel på. Den svenska popgruppen Ace of Base slog ett internationellt rekord med världens genom tiderna bäst säljande debutalbum. Framgången satte fart på vilda spekulationer om alla de miljarder i utländsk valuta som ”det svenska musikundret” skulle inbringa (Fleischer 2012:409–434).

Mer sällan uppmärksammas det faktum att en devalvering inte bara gynnar exporten, utan i motsvarande grad även missgynnar import – inklusive importen av kulturprodukter. Att köpa utländsk musik på CD blev alltså plötsligt mycket dyrare när den svenska valutan förlorade en stor del av sitt värde. När det kommer till frågan om varför populärmusikens försvenskning skedde just 1993 är detta en faktor som inte går att ignorera.

Utöver det faktum att svenskspråkig musik i allmänhet erövrade en större marknadsandel, noterades extraordinära framgångar för nya band som spelade en hård rockmusik med inslag av svensk folkton: Ultima Thule, Dia Psalma och Nordman. Deras texter skildrade ofta den lilla människans utsatthet i en kall och otrygg värld, med återkommande antydningar om behovet att kollektivt återta något som gått förlorat. Sådana teman kan ha funnit särskilt resonans bland krisdrabbad ungdom.

Ur ett snävt politiskt perspektiv framstår de tre banden som väsensskilda. Ultima Thule var tydligt rotade i en nynazistisk skinhead-kultur. Dia Psalma var däremot uttalat vänstervridna och räknades till en våg av “trallpunk” som i vissa avseenden återknöt till 1970-talets proggrörelse. Ändå var det ofta samma ungdomar – framför allt tonårskillar utanför storstäderna – som lyssnade på både Ultima Thule och Dia Psalma. Nordman hade däremot en opolitisk profil och ett stort skivbolag i ryggen, vilket bidrog till att debutalbumet från 1994 blev en storsäljare inte bara bland unga.

“NI TÄR” – ETT BUDSKAP I TIDEN

Ultima Thules breda och snabba genombrott var en unik händelse i svenskt musikliv, inte minst som det skedde utan hjälp av något skivbolag. Fram till våren 1993 var de föga kända utanför skinnskallekretsar och den rasideologiska miljön. Ultima Thule var ”något av Sverigedemokraternas husband” och dess skivförsäljning skedde i hög grad via partiets postorder (Lööw 1998:184–186). En av de få gånger som bandet nämndes i riksmedia var när det utbröt kravaller i Uppsala i samband med en skinnskallespelning våren 1992, där Ultima Thule hade framträtt tillsammans med det öppet nynazistiska bandet Division S.

Under loppet av några sommarmånader 1993 flyttades bandet plötsligt till populärkulturens mittfält. På höstkanten 1993 kunde Ultima Thule registrera en framgång utan tidigare motstycke: tre album samtidigt på den svenska albumtopplistan. Nästan alla tonåringar hade hört deras musik. Ingen tidningsläsare kunde missa debatten om dess budskap. Varje besökare i skivbutikerna hade sett bilden av ett vikingaskepp med solkors på seglet som prydde cd-omslaget till För fäderneslandet.

Skivförsäljningen hade tagit rejäl fart redan i maj. Detta kan möjligen kopplas till en tv-dokumentär av Leon Flamholc som sändes den 26 april. Rasist javisst? hette programmet och skildrade, i dramatiserad form, en eskalerande konflikt mellan skinnskallar och invandrarungdomar, representerade av var sin musikgrupp: Ultima Thule och Latin Kings. Detta var första gången de två grupperna exponerades och blev kända för en bredare allmänhet.

Flera gånger i dokumentären återkom en scen där Ultima Thule spelar låten Stolt och stark inför en publik med skinheads som sträcker högerarmarna i luften. Låttexten blev flitigt citerad och skrålad under resten av 1993:

Ni tär på vår jord
ni tär på skalders ord
ni tär på vår kropp, Svea rikes härd
Ni tär – känn bettet i vårt svärd

Jag slavar för vårt bröd
Du trampar på min själ
Men ändå jag står
stolt och stark
(Ultima Thule 1992)

Lyriken är dunkel på ett sätt som är typiskt för Ultima Thule. En fiende pekas ut, men vilka ingår i det utpekade kollektivet? Många i den samtida debatten antog att ”ni” syftade på ”invandrarna”, men när bandet ställdes mot väggen hävdade de att låttexten riktade sig mot EG. Samtidigt verkar texten anspela på ett språkbruk som var väl etablerat i den politiska debatten under 90-talskrisen; ekonomiprofessorn Bo Söderstens uppdelning av befolkningen i ”närande” och ”tärande”. I slutet av 1992 gjorde Södersten ett utspel, som under resten av krisen blev en återkommande referenspunkt för den politiska debatten. Södersten (1992) pekade först ut offentliganställda, sjukskrivna och pensionärer som ekonomiskt ”tärande” och tillade sedan helt kort: ”Siffrorna över asylsökande talar för sig själva.”

Ultima Thule beskrev själva sin musik som ”nationalromantisk”. Låttexterna hyllade ett ursvenskt ”vi”, med karakteristiska inslag av ”fornnordisk mytologi, kungar och röda stugor” (Gustavsson 2012). Lyssnarna lärde sig att man kan kalla sig ”stolt svensk” och ”nationalist” utan att vara rasist. Stoltheten sattes i första rummet av Ultima Thule, medan de sällan talade öppet om invandringsfrågan och aldrig pekade ut någon främmande folkgrupp. Även om texterna var krigiska och påminde om behovet av fortsatt kamp mot en mäktig fiende, var bilden av fienden diffus och ofta allegorisk. Ett exempel på detta kan hämtas ur låten Besten:

Hör Bestens vrål eka vilt, slå hål

genom märg, ben och betong
Den ylar efter mat, från allt mindre fat
Hunger efter makt i dess sång
Länge nog har vi matat vår best
Nog är nog i dag
Länge nog har vi matat vår best

Ny tid kommer!
/…/
Låt gränsen stark
Freda får mark
Låt best ej nå frö som vi sått
(Ultima Thule 1992)

NEGATIV RASISM, POSITIV NATIONALISM

Ultima Thules musik blev en språngbräda för debatter om nationalismens legitimitet i en tid då Sverige just hade börjat förhandla om medlemskap i EG. Bosnienkriget gick under samma tid in i sin värsta fas, samtidigt som Lasermannen stod inför rätta.

Måndagen den 16 augusti 1993 ljöd startskottet för en hetsig debatt som skulle fortgå hela hösten, hela tiden kretsande kring Ultima Thule utan att det nödvändigtvis handlade så mycket om bandets musik. Till att börja med handlade det snarare om partiet Ny Demokrati och framför allt om dess grundare, Bert Karlsson. Den aktuella måndagen figurerade han i nyheterna i båda sina roller, som skivbolagsägare och som politiker. Dels blev det nu känt att han kontrakterat Ultima Thule till sitt skivbolag. Dels ombads han i Aktuellt att kommentera den gångna helgens brandattentat i Trollhättan där en shiamuslimsk moské bränts ned, men han undvek ämnet. Inför tv-kamerorna talade han i stället om varför närvaron av muslimer är ett hot mot Sverige, vilket också var det centrala budskap som förts fram på partiets sommarturné. Samma respons kom från partiets ordförande, Ian Wachtmeister. På frågan om Ny Demokratis eventuella ansvar för moskébranden, svarade han att rasistiskt våld är ett ofrånkomligt resultat av alltför hög invandring. En tid senare greps de ungdomar som anlagt branden och det skulle visa sig att de hade värmt upp inför dådet genom att lyssna på Ultima Thule (SvR, Studio Ett 1993.08.17; Tamas 2002:364–368).

Att det fanns en koppling mellan Ultima Thule och Ny Demokrati – snarare än till Sverigedemokraterna – öppnade nu för nya tolkningar av bandets texter. Syftade den allegoriska fiendebilden i själva verket på islam? Bandets sångare Janne Thörnblom lät uppriktigt förvånad och verkade inte alls van vid att peka ut muslimer som något potentiellt hot. Visst var han motståndare till invandring, men han ansåg inte att det var något särskilt problem med islam. (SvR, Studio Ett 1993.08.17).

Genom kontraktet med Bert Karlsson började Ultima Thules skivor att distribueras av EMI, som fick hård kritik för att de därmed ansågs legitimera rasism. Kritiken kom även från andra skivbolag, liksom från popbandet Docenterna som bröt sitt skivkontrakt i protest mot EMIs agerande. Till sitt försvar hävdade EMI att budskap som uttrycks ”mellan raderna” inte kan vara en tillräcklig grund för musikcensur.

Frågan väckte politisk debatt på alla nivåer. Kommuner som Ludvika och Katrineholm vägrade att hyra ut lokaler till planerade konserter med Ultima Thule. På otaliga högstadieskolor diskuterade elever med varandra om Ultima Thule skulle få spelas i uppehållsrummen eller på gymnastiklektionerna. Enstaka skolledare valde att förbjuda bandets musik på skolans område. ”Man har t.o.m. beslagtagit kassettband som spelas i freestyle”, uppgav en moderat riksdagsledamot, som i oktober 1993 oroade sig för yttrandefriheten i skolorna och krävde justitieministern på besked.

”Är Ultima Thule rasister?” Frågan ställdes gång på gång i massmedierna under hösten 1993. Bandmedlemmarna nekade å det bestämdaste. Rasism är att tro på ”rasens överhöghet”, medan nationalism handlar om ”alla folks rätt”, förklarade de (SvR, Studio Ett 1993.08.17).

Debatten handlade främst om huruvida Ultima Thule hade en dold agenda, där de i hemlighet företrädde en rasideologi. Vad som var nationalismens innebörd diskuterades knappt. Frågan om invandrade medborgares rätt att stanna i landet lämnades också oberörd. Detta är anmärkningsvärt, dels eftersom Expressens ökända löpsedel ”KÖR UT DEM” kom mitt när debatten om Ultima Thule rasade som värst, dels med tanke på att Sverigedemokraternas centrala krav var att deportera alla invandrare som kommit till Sverige efter 1970. Enligt det allmänt tillämpade rasismbegreppet var det fullt möjligt att förespråka en etnisk rensning av Sverige utan att vara rasist, så länge man definierade etnicitet i andra termer än biologisk ”ras”.

Något förvånande blev det en socialdemokratisk politiker som trädde fram som Ultima Thules försvarsadvokat i den offentliga debatten. Anders Carlberg (S) satt i Stockholms kommunfullmäktige, men var främst känd som chef för den kommunala ungdomsverksamheten Fryshuset. Därtill hade han trätt fram som galjonsfigur för en ny ”mansrörelse” som betonade könens särart och betydelsen av ”manliga förebilder” för unga killar. Bejakandet av en ”positiv manlighet” och en ”positiv nationalism” var nära sammanlänkade för Anders Carlberg, som framhöll att han var djupt influerad av psykoanalytikern Carl Gustaf Jung och den amerikanske jungianen Robert Bly. En jungiansk analys visade att Ultima Thule fick sin attraktionskraft genom att de knöt an till vissa djupt rotade ”arketyper”. Således drog Carlberg slutsatsen att bandet kunde bli ett redskap för att integrera våldsbenägna skinheads i ett demokratiskt samhälle (SvT 1994.11.29; Carlberg & Tamas 1995).

Ultima Thule bokades för en konsert på Fryshuset den 26 oktober 1993. Till konserten kom ett hundratal journalister och ett tusental ungdomar. På scenen delade Anders Carlberg själv ut en guldskiva till bandmedlemmarna. Endast enstaka högerarmar restes i publiken och ordningsvakter upprätthöll regeln att en Hitler-hälsning medförde en varning, medan två innebar utkastning. Konserten på det kommunala Fryshuset, liksom den löpande verksamheten för skinheads där ledde till att Anders Carlberg blev hårt angripen, även från Fritidsförvaltningen och inom det egna partiet där det restes krav på hans avgång. Men han böjde sig inte en tum. Istället valde han att fördjupa sitt samarbete med bandet och författade en text som trycktes i omslagshäftet till deras nästa skiva:

Invandrare som möts med våld och nedsättande tillmälen känner berättigad ilska. Svenskar som blir nedslagna av invandrargäng känner sig på goda grunder förnedrade. Det är bara om man ser hela sanningen som försoning är möjlig.
(Ultima Thule 1993)

Den ”positiva nationalism” som under hösten förfäktades av Anders Carlberg och Ultima Thule vilade på premissen att ”invandrare” och ”svenskar” är två separata grupper; att dessa befinner sig i latent konflikt, men att en försoning är möjlig. Någon mer närgången debatt kring detta projekt blev det aldrig fråga om. Istället riktades intresset mot kopplingen mellan Ultima Thule och Sverigedemokraterna.

ULTIMA THULE OCH SVERIGEDEMOKRATERNA

Det var väl känt att Ultima Thule hade spelat på konserter som arrangerats av Sverigedemokraterna. Bandmedlemmarna förnekade dock länge att de hade varit partimedlemmar. Från partiets sida växte irritationen över dessa avståndstaganden. Sverigedemokraternas partiledare, Anders Klarström, förklarade i slutet av oktober 1993 att Ultima Thule var förrädare som sålt ut sina ideal för att tjäna pengar. Han avslöjade även att två av bandmedlemmarna varit med i Sverigedemokraterna så sent som 1991 (TT 1993.10.28). Avslöjandet blev droppen som fick EMI att vika sig och bryta sitt distributionsavtal med bandet.

Inte bara EMI, utan även Sverigedemokraterna slutade att saluföra Ultima Thules skivor. I partiets postorderutbud ersattes de av nya band som spelade en liknande typ av vikingarock, men med texter som ofta hade en tydligare nynazistisk prägel; under den senare delen av 1993 bildades många sådana band. Kring 1990-talets mitt fortsatte Sverigedemokraterna att distribuera sådan vit makt-rock, samtidigt som partiledningen paradoxalt nog kunde hävda att rockmusik i sig är en ”degenererad” kulturyttring. Partiledningen var dock öppen i sin opportunism: ideologin måste stå tillbaka för möjligheten att värva nya anhängare (Sverigedemokraterna 1993).

Att 1990-talets vikingarock bidrog till att värva medlemmar i Sverigedemokraterna har bekräftats av partiets nuvarande ledning, som domineras av män födda i slutet av 1970-talet. Valet av Jimmie Åkesson till ny partiledare för Sverigedemokraterna våren 2005, innebar att en ny falang dominerade partiet. Den äldre ”bunkerfalangen”, som hade sin bas i Stockholm, fick nu träda åt sidan till förmån för en yngre Skånefalang, som profilerat sig som förnyare av partiet. Kärnan i den senare falangen träffades under sin tid som studenter i Lund: Jimmie Åkesson (född 1979), Mattias Karlsson (född 1977), Björn Söder (född 1976) och Richard Jomshof (född 1969) har senare blivit kända som ”de fyras gäng” (Poohl 2011). Åtminstone hälften har berättat om att de fick sitt politiska uppvaknande genom att lyssna på Ultima Thule (Gustavsson 2012). Jimmie Åkesson skriver i sin självbiografiska bok, Satis polito:

Och så dök det upp ett rockband, som främst gjort sig kända för att spela en egen version av nationalsången. Ultima Thules genomslagskraft är svår att beskriva. Mitt i all bedrövelse fyllde de ett tomrum hos sedan länge självföraktande svenskar. Plötsligt var nationalism något normalt, det var inne att vara stolt svensk och intressera sig för nationens historia och kulturarv.
(Åkesson 2013:36)

LATIN KINGS – FÖRORTENS RÖST
Latin Kings var hiphop-bandet från förorten som blev kända för en svensk tv-publik som den diametrala motsatsen till Ultima Thule. Hösten 1993 spelades deras första singel ”Snubben” flitigt i radio och på ZTV. Låtens första tre verser består av en föregivet självupplevd berättelse, där skjutvapen romantiseras som manlig statussymbol. I den fjärde versen tonas våldsromantiken ned till förmån för ett politiskt budskap:

Vakna upp, vakna upp, vakna upp, Carl Bildt
Hur många liter blod har lasermannen spillt?
Det finns många av er, sjuka rasister,
men bara några få fega nynazister.
Så var inte rädd, var stolt, försök vara man
vi svartskallar måste enas och sluta slåss med varann.
(Latin Kings 1994)

Troligtvis bidrog den tidigare nämnda dokumentären Rasist javisst? till att Latin Kings först uppmärksammades som just antirasister. Det är heller inte osannolikt att det var just denna uppmärksamhet som också influerade bandet till textraderna ovan. ”Snubben” inleddes med en sampling från ”Emil i Lönneberga”, vilket skulle kunna ses som en utmaning av ”det svenska”.

Latin Kings var inte det första hiphopbandet som rappade på svenska. Just D var redan stora, men uppfattades mer som ett plojband, medan Latin Kings enligt en samstämmig journalistkår ägnade sig åt socialrealism. Ett stort antal artiklar skrevs på temat att bandets låttexter om livet i förorten var en varningssignal att ta på allvar. Politikerna måste lyssna på Latin Kings, skrev Expressens ledarsida (1994.08.07) och innan 1994 års valrörelse var slut, hade Latin Kings hunnit medverka på ett valmöte för Vänsterpartiet (TT 1994.09.03). Ett halvår senare var bandets frontfigur, Dogge, anställd på Civildepartementet för att arbeta med den statliga kampanjen ”Ungdom mot rasism”.

Vilket var då Latin Kings budskap, förutom antirasismen? Till en början talade Latin Kings gärna om positiv manlighet i precis samma termer som Anders Carlberg. ”Utan en farsa, en fadersgestalt, det är därför dom börjar med knark”, nödrimmade Dogge (The Latin Kings 1994). Journalister frågade om lösningen på förortens sociala problem och fick till svar: ”Unga killar behöver vuxna, manliga förebilder” (Bjurman 1994). Samtidigt ignorerade en välvillig journalistkår gärna de textrader som kunde uppfattas som kvinnoförnedrande. Latin Kings stod med ett ben i genren gangsta-rap, med dess romantiserande av en våldsam manlighet, samtidigt som det andra benet höll upp dörren till det socialdemokratiska folkhemmet. När de i intervjuer fick chansen att nämna en manlig förebild svarade de: ”Olof Palme”.

AVSLUTNING

Liksom andra konstformer, kan även musiken tolkas som en spegling av det omgivande samhället. Därför är det givet att populärmusik kan fungera som en både viktig och även relevant ingång till samtidshistoriska studier av politik. Men när popartister använder sig av politiskt laddade ämnen, sker det ofta på ett ambivalent sätt och inte som något som omedelbart låter sig översättas eller ens användas i partipolitiken. Vissa gånger kan musikens politiska laddningen rentav ligga i att den tar upp ämnen som politiker undviker, då de uppfattas som känsliga. Just därför är det intressant att analysera inte bara musiken ”i sig”, utan hur dess budskap har tolkats i massmedierna och använts av sociala rörelser.

Både Ultima Thule och Latin Kings användes på olika sätt i debatter om svenskhet, nationalism och rasism. Båda bandens texter tog upp teman kunde tolkas som beskrivningar av ett samhälle i kris. Ultima Thules nationalromantiska allegorier handlade om att återupprätta förlorad storhet och om att skydda nationen mot ett yttre hot. Latin Kings skildrade förorten ur ett perspektiv som kanske var mer socialromantiskt än socialrealistiskt, med antydningar om att samhället hotas av inre sönderfall om klassklyftorna tillåts växa.

Det finns emellertid en viktig skillnad i hur de respektive budskapen behandlades i den offentliga debatten. Medan Ultima Thule efter sitt snabba och oväntade genombrott i hög grad framstod som ett symptom på en underliggande nationalism eller rasism, framställdes Latin Kings snarare som ett omedelbart språkrör för invandrare i förorten, utan att någon större vikt lades vid vilka som faktiskt köpte deras skivor. Med ett multinationellt skivbolag i ryggen, var det kanske inte så förvånande att Latin Kings debutalbum från 1994 nådde en så pass stor publik som de gjorde. En fråga som snarare bör ställas är varför skivbolagen väntade så länge med att satsa på svensk hiphop.

Latin Kings omfamnades strax efter sitt genombrott av det politiska block – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, och Miljöpartiet – som segrade i samma års riksdagsval. Bandet har också senare uppträtt vid ett stort antal evenemang som arrangerats av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Eftersom min undersökning är begränsad till åren 1993–94 är det svårt att dra mer långtgående slutsatser om den politiska betydelsen av svensk hiphop. Detsamma kan sägas om de idéer om en arketypisk maskulinitet som vid denna tid spelade en betydande roll i den offentliga debatten om populärmusik.

Att kontroverserna kring Ultima Thule har fått ett bestående inflytande står bortom allt tvivel. Dels banade väg för den öppet nazistiska vit makt-musikens genombrott under det resterande 1990-talet. Men Ultima Thule bidrog också till att forma en politisk generation av 70-talister som idag leder ett av Sveriges största partier, Sverigedemokraterna.

Bruket av musik för politiska syften är alltid dubbeltydigt. Musiken har en bevittnad förmåga att inkludera stora massor, som i det typiska fallet hör till en generation som delar vissa erfarenheter. Men i detta inkluderande finns även ett exkluderande. För ett politiskt parti som vill växa i inflytande är det nödvändigt att överbrygga generationerna. Sådana ambitioner kommer oundvikligen att speglas i det politiska bruket av musik. Det finns ett rikligt material för att undersöka hur detta förändrats under en längre tid och över hela det politiska spektrat, inklusive de politiska ungdomsförbunden och utomparlamentariska rörelser. En sådan undersökning skulle tvivelsutan kunna bidra till en bättre förståelse av politiska mobiliseringar även i vår samtid. Betänk bara på hur genomslaget för Feministiskt Initiativ under 2014 har skedde med uppbackning av en lång rad välkända popartister!