Texten publicerades ursprungligen år 2010 i antologin Efter The Pirate Bay (Jonas Andersson & Pelle Snickars, red.)
1.
Piratsymboliken uttömde sina sista krafter. Tidpunkten då botten var nådd går att datera ganska exakt: årsskiftet 2009/10, då ett nytt årtionde stod för dörren. Sedan dess har det varit svårt att hitta någon som lockas av estetiken med skepp och segel, krokiga sablar och lappade ögon.
Vad var det som hände 2009? Vid årets början fungerade The Pirate Bay fortfarande som samlande symbol för en nätpolitisk aktivism. Rättegången i februari teatraliserades till ”The Spectrial” och gav utrymme för fysiska möten. Christopher Kullenberg skriver i Det nätpolitiska manifestet om hur den erfarenheten fick aktivismen att formera om sig som mer praktiskt inriktad hacktivism. Därur kristalliserade sig både informella kluster som Telecomix och en formell organisation som Juliagruppen. Utan att någon riktigt märkte det föll piratsymboliken bort på vägen och ingen såg längre något behov av någon sjöfarkost som samlande symbol.
Piratbyrån började spontant avveckla sig själv för att uppgå i de nya sammanhangen. Efter hand blev det bara vid utrikes aktiviteter som det ännu fanns en viss poäng i att spela med i rollen som ”de svenska piraterna”. Sista gången var nog vid Venedigbiennalen i juni 2009, då Berlusconi provocerades att skicka militärpoliser för att genomsöka en konstutställning på jakt efter piratservrar. Allt de fann var dock en mängd pyramider av papper. Samma dag röstades Piratpartiet in i Europaparlamentet, men det ter sig inte helt lätt att definiera en gemensam nämnare för partipiraterna i Bryssel och byråpiraterna i Venedig.
Om det någonsin fanns en ”piratrörelse” kan ifrågasättas. P-ordet räcker knappast som kriterium, för då skulle Piratförlaget behöva räknas till samma påstådda rörelse som -byrån, -bion, -bukten och -partiet. Piratbyrån dödförklarade redan 2007 den så kallade fildelningsdebatten. Under 2009 blev det uppenbart att den nätpolitiska aktivismen inte handlar om huruvida saker ska vara gratis eller inte, utan om vilket slags Internet som ska få finnas – vilket i sin tur är svårt att skilja från frågan om vilka slags gemenskaper som ges möjlighet att finna varandra, samt i förlängningen frågan om hur dessa gemenskaper kan realisera sig i det fysiska rummet. En postdigital politik måste utgå från ett oupphörligt kretslopp mellan nätet och staden.
Ändå envisades vissa med att upprepa mantrat om ett skyttegravskrig mellan pirater och antipirater. Många ledarskribenter och forskare har gjort det till en vana att alltid först måla upp en sådan bild, för att sedan bekvämt placera sig i ett nyanserat mittfält – exempel står säkert att finna även i den här boken. Nyhetsjournalister har fortsatt att frossa i bilderna av skepp och segel när nätpolitiska strider dramatiseras.
Vid sidan av terrorkrig var det just nätkonflikter som dominerade dagspressens tillbakablickar på årtiondet. Närmare bestämt nätkonflikter som involverade supersymbolen The Pirate Bay – övriga tenderade att glömmas bort. För att ta ett exempel ur mängden: Hur många minns i dag den märkliga razzian mot Internetleverantören Bahnhof, våren 2005? Det är bekräftat att filmindustrin avlönade en infiltratör för att placera piratkopior på servrar hos Bahnhof, men ingen räknar väl längre med att polisen någonsin kommer att flytta anmälan från sin plats längst ner i byrålådan. Fallet kröntes av en verkligt barock detalj: Den amerikanska filmlobbyn tog på sig äran för tillslaget i ett pressmeddelande som skickades ut i Word-format, vilket avslöjade en tidigare version av dokumentet, där man kryddat med en påhittad historia om de svenska piraternas koppling till terroristgruppen ”Gula brigaderna”.
När nollnolltalet gick mot sitt slut rätade tidningarna ut alla sådana krusiduller till simpla tidslinjer. Nollnolltalet blev till en historia om olika nättjänsters uppgång och fall: 2000 sänktes Napster, 2001 ersattes det av Kazaa, 2003 föddes The Pirate Bay, 2006 stormades servrarna av polisen, 2008 lanserades ”det lagliga alternativet Spotify” och 2009 föll domen mot The Pirate Bay. Givetvis illustrerades tidslinjen med bilder av ett sjöslag.
2.
Olika sorters vatten har sedan länge använts som metaforer för Internet. Vatten i fryst form: William Gibsons roman Neuromancer (1984) populariserade inte bara begreppet ”cyberspace”, utan etablerade också is som metafor för de barriärer av programkod som skyddar känslig data mot hackers. ”Isbrytare” kom på motsvarande vis att beteckna program för att bryta sig genom databarriärerna.
Vatten i flytande form: Oceanen och bukten, vågen och strömmen, floden och rännilen. Alla har de fått tjäna som metaforer för datakommunikation. World Wide Web liknades genast vid en ocean, där man färdades genom att surfa. Ofta användes den populära webbläsaren Netscape Navigator som liknade sig vid ett fartyg genom att ta en klassisk träratt som sin logotyp. Grupper av sjöfolk kunde muta in en vik, en fjord eller en bukt – som när det lilla experimentet som först kallades för ”Piratbyråns tracker” tog sig namnet The Pirate Bay. Bukten vaktades av ett tremastat segelfartyg och var fylld av kraftiga undervattensströmmar, ”torrents”. Här användes det senare ordet för att beteckna de små filer med metadata som krävs för att rikta de virvlande flödena. Andra slags dataöverföringar som var mer rätlinjiga, från server till mottagare, kom att omtalas i termer av strömmar, ”streaming”.
Vatten i gasform: Moln har återkommit som symbol i nätets historia. Innebörden har skiftat men av någon anledning har ingen bemödat sig om att göra en nätmetereologisk åtskillnad mellan cirrus, stratus och cumulus. Under nollnolltalets sista år blev det alltmer populärt att tala om ”molnet” – bestämd form, singularis – som den slutgiltiga destination dit all data var förutbestämd att uppstiga. Vad som i praktiken avses är snarare gigantiska serverhallar, vissa av dem rentav placerade under vatten för att kyla processorerna, allt under kontroll av företag som Google.
Allt som är fast förflyktigas. Om modernisering förstås som en naturlag, blir nätets hydrologi lätt till teleologi. Vurmen för molnet rymmer en sådan tendens. Men vatten rör sig i kretslopp. Från molnen faller regn, hagel och snö. En del hamnar i havet medan annat fångas upp i dimmiga regnskogar och frusna glaciärer, underjordiska sjöar och stinkande kloaker. Dessa platser erbjuder en rikedom av metaforer för dem som inte vill reducera utvecklingen till bilden av allmän avdunstning upp i det blå.
Strax innan rättegången mot The Pirate Bay inleddes började kretsen kring Piratbyrån att omvärdera de marina bilderna av nätets ekologi. Är kanske nätet snarare en skog? Då krävs inte bara en annan slags navigation, utan också en annan slags omvårdnad av det bräckliga samspelet mellan olika livsformer och ett annat slags försvar mot illvilliga angripare. Ett försvar som även inbegriper vidsträckta tunnelsystem under jordytan.
3.
Fråga: Vad var The Pirate Bay? Svar: Under nollnolltalets andra halva var The Pirate Bay en lång rad olika saker – som på något sätt hölls samman. Betraktat som en infrastruktur för fildelning rörde det sig om tre distinkta funktioner. För det första en sökmotor för torrentfiler, influerad av Google i sin design. För det andra ett arkiv för lagring av de torrentfiler som användarna behagade ladda upp. För det tredje en BitTorrent-tracker, världens största, som hjälpte till att sammankoppla svärmar av datorer till att dela viss data som specificerats genom metadatan i en torrentfil. Trackerfunktionen tillhandahölls fritt och utnyttjades flitigt även av andra sajter.
Därutöver rymde The Pirate Bays webbsida ytterligare ett par komponenter. Framför allt en blogg vars globala genomslag var enormt, även om den i allt högre grad kom att kompletteras av Peter Sundes personliga blogg och av den oberoende nyhetssidan Torrentfreak. Därtill en klädbutik, vars praktiska drift lagts ut på ett separat företag och som i perioder genererade vissa intäkter till Piratbyrån. För driften av The Pirate Bays servrar krävdes en betydligt större ekonomi, vilket löstes på ett lite udda vis, som framkom i rättegången. Det israeliska företaget Random Media tog på sig att betala alla fakturor mot att de fick sälja annonsutrymme på The Pirate Bays webbplats, vilket säkerligen lämnade kvar ett överskott. Bondfångerier av slaget ”Meet these girls from your area” bombarderade således de besökare till The Pirate Bay som inte hade vett att blockera reklamen i sin webbläsare. Men vad var alternativet?
Åklagaren hävdade tvärsäkert att de åtalade skulle ha tjänat miljontals kronor rakt ner i sina egna fickor, men Stockholms tingsrätt fann inga belägg för den saken. Ändå hade många utomstående, särskilt från en äldre generation, svårt att tro på att grundarna av The Pirate Bay skulle kunna ha avstått från att ta ut en profit som låg inom deras räckhåll. Frågan kom att diskuteras i termer av idealism kontra dubbelmoral, när det snarare handlade om en pragmatik knuten till sättet att organisera projektet. Ännu en nödvändig komponent i driften av The Pirate Bay var nämligen de lösa kluster av medhjälpare som ställde upp med allt från programmering och bandbredd till grafisk design och knytande av nya kontakter. Alla dessa frivilliga bidrag förutsatte en tillit som skulle fallit sönder i samma sekund som en skarp gräns drogs mellan insida och utsida – vilket är just vad som sker om vissa personer börjar kanalisera vinster ner i egen ficka.
The Pirate Bay var kort sagt namnet på ett assemblage av mjukvara, hårdvara, människor och symboler. Ingen enskild komponent betydde något för sig, utan sprängkraften uppstod genom sammankopplingen. Utan sina svärmar av miljontals fildelare vore The Pirate Bay ingenting. Ändå framställdes det ofta precis tvärtom, som om fildelningen var beroende av den symboliska entiteten ”The Pirate Bay”. Symbolvärdet var både en styrka och en svaghet: det möjliggjorde mobiliseringen av sympatisörer, men ledde samtidigt till en passivisering. Tanken med The Pirate Bay hade hela tiden varit att uppmuntra andra att ta efter dess exempel – och att efter en mångfald av experiment kunna överge BitTorrent-protokollet till förmån för någonting bättre. Men i stället konsoliderades fildelningen kring en stor aktör.
Mitt under högsommaren 2009 briserade nyheten om att The Pirate Bay var på väg att säljas. Därmed ställdes den ontologiska frågan på sin spets: Vad ska säljas? Flertalet av assemblagets delar går knappast att äga och därmed heller inte att sälja. Tidigare i fildelningshistorien hade det förekommit liknande ”sell-outs”, exempelvis med Napster, där en avgörande del varit att frontfigurerna skrivit under avtal om att avstå från att bygga liknande tjänster under resten av sina liv. Sådana planer fanns dock inte här, vilket öppnade för möjligheten att kopiera The Pirate Bay. All mjukvara, alla torrentfiler och hela webbsidan skulle kunna rymmas på ett enda litet usb-minne, tillräckligt för att starta hela verksamheten på nytt, under nytt namn och på en ny plats.
Till slut visade sig den planerade affären att handla om den enda del av assemblaget som är omöjlig att kopiera, nämligen domännamnet thepiratebay.org. Om köparen hade insett detta från början är oklart, men försäljningen blev aldrig av. Däremot monterade assemblaget isär sig i en slags schizopolitisk manöver som förvirrade många, men samtidigt skapade nya öppningar, både tekniskt, rättsligt och symboliskt. The Pirate Bay slutade exempelvis att driva en tracker, för att i stället förlita sig på OpenBittorrent, en fristående tjänst som grundades i samma veva. Även lagring av torrentfiler dök upp som separat tjänst i form av sajter som Torrage. Vilka som stod bakom dessa var och är okänt, men förändringen har lett till en större öppenhet. Frågan om fildelningens framtida infrastruktur kan inte längre överlåtas åt kolossen ”The Pirate Bay”. Skeppets symbolvärde kom onekligen att devalveras brutalt som en följd av de förvirrande turerna kring en eventuell försäljning – på gott och ont. Kanske var det nödvändigt att sänka skeppet för att låta en breddad nätpolitisk aktivism definiera sig själv på nytt. Kanske skulle effekten ha blivit starkare om skeppet hade sänkt sig själv snabbare och mer resolut.
4.
”The Pirate Bay-rättegången” har blivit ett begrepp, men i själva verket var det en hel serie rättegångar som under 2009 tog sin början i Stockholms tingsrätt. Tvistemålen som film- och skivlobbyn initierade under hösten saknar dock brottmålets teatrala kvaliteter och har därför bara rönt en bråkdel av brottmålets uppmärksamhet. Ändå är det i dessa tvistemål som nätets juridik tänjs på allvar.
Black Internet, en nätoperatör som levererade bandbredd till vissa TPB-servrar, beordrades av tingsrätten att blockera dessa. Censur av detta slag har aldrig tidigare förekommit i Sverige. Formellt rörde det sig visserligen om ett vitesföreläggande där det räckte för nätoperatören att blockera tillgången till vissa torrentfiler som pekar på vissa namngivna upphovsrättsskyddade verk. Möjligtvis var tingsrättens ledamöter så tekniskt okunniga att de trodde att ett kirurgiskt ingrepp vore möjligt, men i praktiken var beslutet en order om att klippa kablarna till hela assemblaget.
Ur rättens perspektiv var fallet en simpel avvägning mellan två parter: rättighetshavare kontra nätoperatör. Tredje man hade inget att säga till om – och tredje man betyder i sammanhanget inte bara The Pirate Bay utan hela Internet. Bland de så kallade tredje männen finns bland annat otaliga programmerare och filmare som helt lagligt använder BitTorrent för att sprida sina produkter. Ansvar som av domstol åläggs kommersiella nätoperatörer kommer i förlängningen att landa på alla som använder nätet till annat än att passivt ta emot underhållning. I ett annat tvistemål förbjöd tingsrätten vid vite Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm att medverka till driften av The Pirate Bay. Återigen ställdes den ontologiska frågan på sin spets: vad är The Pirate Bay? Tingsrättens fällande dom i brottmålet rörde verksamheten så som den hade varit organiserad strax innan 2006 års razzia. Domen definierade The Pirate Bay just som en kombination av flera funktioner: tracker, torrentlagring, sökmotor med mera. Huruvida funktionerna var för sig kan anses som medhjälp till upphovsrättsintrång är en annan fråga. Ett förbehållslöst ”ja” skulle kriminalisera Google.
Vid tvistemålen som väcktes under 2009 hade däremot tingsrätten att ta ställning till ett helt annat ”The Pirate Bay”, som inte längre drev någon tracker utan använde sig av OpenBittorrent. Spekulationer har förekommit om att någon av dem som varit involverade i The Pirate Bay även har kopplingar till OpenBittorrent, men det betyder inte att kollektivt ansvar kan utmätas. Tvistemål kräver visserligen inga bevis, bara sannolika skäl. Likväl ter det sig omöjligt att ens få fram indicier på att Neij eller Svartholm skulle ha bidragit till den tekniska driften av systemen, vilket vanligtvis görs genom att logga in på en server via en krypterad tunnel. Vitesföreläggandets praktiska innebörd blev snarare ett förbud att delta i ett offentligt samtal om verksamheten, eftersom varje verbalt uttalande kunde framhållas som indicium på teknisk medverkan. Tingrättens beslut tycktes bädda för en smittsam misstro – hur Neij och Svartholm än valde att agera. Oavsett om de skulle lämna driften i sticket, eller om de skulle fortsätta att ge sitt bidrag men sluta att stå för det i offentlighetens ljus, skulle deras allra mest ivriga följeslagare känna sig svikna.
5.
”Antipiraterna” företräddes under nollnolltalet av en uppsättning branschorganisationer, främst Antipiratbyrån och Ifpi. Ofta flankerade av Dataspelsbranschen och Förläggareföreningen, mer sporadiskt av rättighetskollektiv som Stim och Copyswede. Antipiraterna ställde sig helt utanför de diskussioner som fördes på nätet, till förmån för att kommunicera sitt budskap via enkelriktade massmedier, i debattartiklar eller ännu hellre genom utspel som gav dramatiska nyhetsrubriker. Följaktligen upplevdes det som banbrytande när Antipiratbyrån i början av 2010 vågade sig ut på nätets planhalva genom att skaffa sig en blogg. Henrik Pontén gick ut hårt med att anklaga upphovsrättskritikern Karl Sigfrid (M) för ”vulgärsocialism” – raljant radikal retorik som påminde om hur Piratbyrån brukade formulera sig fem år tidigare.
Ungefär samtidigt gick branschorganisationerna samman kring en slags tankesmedja vars namn, Netopia, valts för att signalera teknikoptimism. Budskapet var fortfarande att nätet måste tuktas, men framfördes nu i en resonablare ton. Framför allt talade Netopia i namn av ett allmänintresse snarare än ett branschintresse. Även opinionsbildare som inte nödvändigtvis stödde hela agendan hyrdes in för att skriva på sajten. Samtidigt undviker Netopia omsorgsfullt att nämna nätpolitikens mer brännande ämnen. Exempelvis är det knäpptyst om Acta-förhandlingarna, trots att de bevakas noggrant i dagspressen, engagerar folkvalda och i högsta grad berör de frågor som Netopia säger sig vilja diskutera.
Efter Netopia lanserades ännu en front för samma agenda: ”ett nytt nätverk av kulturskapare”, kallat Kulturskaparna. Nätverket var i praktiken bara ett varumärke, etablerat av PR-byrån Westander på uppdrag av bland andra Stim och Copyswede. Westander hade tidigare profilerat Stim som ”musikskaparnas intresseorganisation”, med innebörden att det endast är låtskrivare som ”skapar” musik. Musiker, musiklärare, DJ:s, konsertarrangörer och instrumentbyggare skapar inte musik enligt detta synsätt. Alla som ägnar sig åt kultur verkar heller inte räknas som kulturskapare. Vad som räknas är kort sagt produktionen av innehåll, det vill säga digitala slutprodukter som skyddas av immateriella rättigheter. Därmed förnekas de kulturlivets dimensioner som inte handlar om tillverkning – utan om ett görande, förankrat i nuet, i rummet och i gemensamma möten. Kulturskaparnas talesman registrerade sig på Twitter under ett användarnamn som säger allt: Content_is_King.
6.
Mediehistorien är ingen fotbollsmatch. Men förhållandet mellan ”streaming” och ”nedladdning” framställdes under 2009 ofta just så – som en kraftmätning mellan två lag. Vinnaren var den som flyttade det största antalet databitar genom nätets fiberoptiska kablar. ”Peer-to-peer är passé” basunerade rubriken till en artikel i Wired, som även den svenska pressen plockade upp. Där rapporterades om en ny studie av den internationella nättrafiken, som visserligen kom fram till att P2P-fildelningen fortsätter att öka i omfattning. Men den ökar inte lika fort som de datamängder av video som strömmar från sajter som YouTube. Fildelningens relativa andel av den totala nättrafiken hade därför minskat från 40 procent (en toppnotering från 2007) till 18 procent. Journalister extrapolerade till en framtida nollpunkt.
Enligt den logik som jämförelserna utgår från måste Twitter betraktas som ett piss i oceanen. En bok är mindre – således mindre viktig – än en musikvideo. Fixeringen vid datakvantiteter leder till att det enda som räknas blir högupplöst video. Musikfiler blir relativt ointressanta, medan utbytet av skriven text helt kan ignoreras. Dessa jämförelser bortser dessutom från de oerhörda mängder av film och musik sprids, utan rättsinnehavares tillstånd, via så kallade hostingsajter som RapidShare och MegaUpload. Därtill kommer att en jämförelse av trafiken på olika nätverksportar knappast är särskilt tillförlitlig. Den aktuella undersökningen tycks helt ha bortsett från de portar som merparten av BitTorrent-trafiken använder i dag.
”Fildelningen ökar!” ”Fildelningen minskar!” Påståendena har kommit om vartannat i några år. Frågan är vilken innebörd man lägger i dem. En påstådd ökning kan tas som intäkt för att Ipredlagen inte var tillräcklig utan ytterligare lagskärpningar krävs. En påstådd minskning kan tolkas som att Ipredlagen var lyckad, att frågan nu borde vara ur världen. Båda argumentationslinjerna siktar mot att avpolitisera nätpolitiken. Exakt detsamma kan för övrigt sägas om den passus i Piratpartiets ”värderingsdokument” som antogs i december 2009, där det fastslogs att ”vetande går före tyckande, och hårda mätdata går före vetande”.
7.
Femton gastar på död mans kista,
hej och hå och en nappflaska
med underhållning som aldrig tar slut
– obegränsat, enkelt, säkert och lagligt.
Vad sägs till exempel om 60 filmer på köpet
för dig som tecknar Telia Digitaltv?
Eller Spotify Premium i mobilen fram till påsk
när du tecknar ett nytt mobilabonnemang?
Allt du behöver göra är att ladda ned och installera Spotify,
sedan är du igång och kan lyssna helt utan begränsningar
på Spotifys musikbibliotek med över 5 miljoner låtar.
8.
Underhållning som aldrig tar slut. Är det en utopi som beskrivs, eller en dystopi? Spotify marknadsförs som ett tryggt, kontinuerligt flöde av underhållning. Måltavlan är konsumenter vars högsta vilja antas vara att bli matade. Särskilt tydligt framträder oralkomplexet i den påkostade reklamen från Spotifys partnerföretag Telia. Ur en rosa dator väller en odifferentierad ström av ting som ska symbolisera musik: en saxofon, ett nitarmband, en revyhatt, en rastafari-mössa, ett notställ, en extra tuff elgitarr, en laxrosa behå, en cd. Alltsammans flyter ut ur datorn indränkt i en vit vätska. Bröstmjölk?
Sigmund Freud beskrev för drygt hundra år sedan vad han såg som spädbarnets orala fas. Största rädslan är då att flödet ska avbrytas, att hamna ”offline”. Telia intygar oss gång på gång att Spotify kommer att flöda till oss överallt och alltid. Likheten är slående med den orala existens som enligt Freud styrs av lustprincipen och ännu inte har utvecklat något ego, utan förstår sig i termer av ”jag är vad jag ges”. Där finns ännu ingen vilja till att skapa sig själv genom att välja bort vissa flöden till förmån för andra, än mindre att uttrycka någonting annat till omvärlden än de två känslorna tillfredsställelse och missnöje.
Spotify framstår som en utopi så länge tillgång förblir det enda vi kräver av nätet. Men i ett tillstånd av överflöd på digital information blir det viktigaste inte tillgång, utan urval – och där erbjuder Spotify inte mycket mer än en tom sökruta och några betalda reklamskyltar. Vi kan även utbyta spellistor med våra nätbekanta, men det är i sig knappast en lösning på urvalets problem utan för oss bara tillbaka till frågan om hur vi gör ett urval mellan hundratals tillgängliga kontakter.
Vi har inte tid att lyssna igenom allas spellistor, men vi har heller ingen möjlighet att på egen hand navigera i överflödets terräng. Inga nättjänster i världen kan lösa frågan om urvalet åt oss – vare sig det handlar om att välja mellan musik, filmer, vänner eller åsikter. Allt beror i slutändan på hur olika slags arkiv och filter samverkar med varandra så att både oväntade upptäckter och gemensamma erfarenheter möjliggörs. Frågan som borde ställas oftare är hur sådana ekologier kan uppstå och vårdas.
9.
Bygget av varumärket Spotify inleddes i blygsam skala under 2007, för att accelerera kraftigt i oktober 2008 då tjänsten fick sin officiella lansering. Hela tiden sattes Spotify i relation till just fildelning. Spotify framställdes särskilt till en början som fortsättningen på fildelningens revolution, som nästa symbol i den serie som påbörjats av Napster, Kazaa och The Pirate Bay. En outtalad premiss för att se en sådan kontinuitet är att fildelningsnätverk primärt tänks som medier för gratis tillgång, inte som medier för horisontellt utbyte. Så länge fildelare förstods som passiva konsumenter, måste Spotify vara deras utopi. Så länge Spotify byggdes upp med sikte på att bli en gratistjänst, kunde företaget ärva fildelningens rebelliska aura. Digitalt stod mot analogt, snabbt mot slött, smidigt mot snårigt, nya affärsmodeller mot gamla förstockade skivbolag. Efter dessa vektorer byggdes buzzen kring Spotify – inte minst under en period då bloggare ännu kunde skryta om att de hade kommit över en inbjudan. Ett par euforiska krönikor av Andres Lokko och Linda Skugge markerade kulmen på denna fas under sensommaren 2008.
Efter att portarna officiellt hade öppnats, ändrade ryktet gradvis karaktär. Fortfarande var det omöjligt att prata om Spotify utan att samtidigt prata om fildelning. Men kontinuiteten från Napster och The Pirate Bay tonades ner. Nu upprepades i stället fraser om att ”fildelningsdebatten har fastnat i skyttegravarna”, den har urartat i ”pajkastning” mellan två sidor, pirater och antipirater. Vägen ut ur denna påstådda låsning går rätt upp i molnet och pekas ut av Spotify – därom var alla nu eniga. Allra enigast var politiker, till höger och vänster, som nu fann sin formel för att avpolitisera en obekväm nätaktivism. För att slippa undan jobbiga frågor om Ipred eller Acta var det bara att nämna det magiska ordet: Spotify. Företaget fick generös gratisreklam i partiledardebatter och pressmeddelanden, vilka hamrade in budskapet att dess affärsmodell var lösningen på den eviga frågan: Hur ska artisterna få betalt?
Samtidigt uppmärksammades att inte ens de största artisterna fick mer än struntsummor från Spotify. Skivbolagsjättarna hade däremot fått köpa en betydande andel av företagets aktier, efter att agerat som kartell och ställt detta som motkrav för de musiklicenser som Spotify är beroende av. Nu manade de artisterna till tålamod: ”Ni får ju i alla fall mer än noll kronor! Ge oss bara tid så kommer ni en vacker dag att få pengar som går att leva på.” Därigenom övergavs den praktiska frågan om hur musikartister ska kunna försörja sig, till förmån för en abstrakt diskussion om moral. Spotify har hittills inte alls visat vägen ut ur en fastlåst fildelningsdebatt. Ivern att utmåla dess affärsmodell som Lösningen har tvärtom tjänat till att cementera frågeställningar som den nätpolitiska aktivismen redan hade lämnat bakom sig.
10.
Efter att konsensus hade etablerats om att företaget Spotify representerar framtidens affärsmodell som gör slut på alla konflikter kring kopiering, var det bara att vänta på ”filmens Spotify”, ”litteraturens Spotify”, ”journalistikens Spotify”, och så vidare. Slutet av år 2009 markerade kulmen för dessa fraser i svensk press. Särskilt uppmärksammades då den svenska filmtjänsten Voddler, som lovade att förse massorna med strömmad Hollywoodfilm. Politiker till höger och vänster tävlade i nättjänstenationalism. ”Tack vare företag som Spotify och Voddler håller Sverige på att ta platsen som ett land i spetsen för de lagliga alternativen för digital distribution”, sade Moderaterna. ”De nya, lagliga och nyskapande svenska nättjänstbolagen står för en viktig väg framåt”, sade Socialdemokraterna.
För många framstod det således som ett verk av obegriplig ondska när Voddler tillfälligt tvingades stänga. Anledningen var, enligt tidningarna, en attack från hackare som tagit sig in i Voddler och knäckt deras spärrar mot kopiering. Språkbruket fick det att låta som ett olaga intrång i någon annans datorsystem, men i själva verket hade någon bara skrivit ett alternativt program för att spela upp de dataströmmar som Voddler erbjuder. Eftersom programmets källkod var fri, öppnades dels möjligheten att använda Voddler via operativsystem som Linux, dels en möjlighet att spara ner strömmen som en fil på den egna hårddisken. Att varje ström kan förvandlas till en nedladdning är ett ofrånkomligt tekniskt faktum, men enligt de licensavtal som håller Voddler och Spotify vid liv måste det likväl vara omöjligt.
Omedelbart antydde politikerna att nya lagar måste till för att stoppa de ondskefulla hackarna. Socialdemokraternas kulturtalesman Leif Pagrotsky bjöd in Voddler och Spotify till samtal om ny lagstiftning mot ”hot och sabotage från individer eller grupper som inte vill dem väl”. Vad få däremot uppmärksammade var det motiv som hackarna angav för sitt kontroversiella program: Voddler hade låst in fri mjukvara. Dess mediespelare är en variant på XBMC, ett kollektivt projekt som under licensen GPL ger total frihet för alla att kopiera, modifiera, kommersialisera – så länge som källkoden förblir öppen. Även om Voddler har släppt ut viss källkod så har ingen lyckats kompilera den till ett fungerande program. Företaget har vägrat svara på förfrågningar om saken. Allt tyder på att Voddler bröt mot GPL och därmed mot upphovsrättslagen, men det stora antalet rättsinnehavare till programkoden gör fallet komplext, precis som The Pirate Bay-utredningen. Ett sådant brott faller under allmänt åtal. Ett givet fall för de två nya specialåklagare som fått i uppdrag att utreda immaterialrättsliga brott? Nej, alla inser att rättsväsendet inte ger samma assistans till fria mjukvaruprojekt som det ger till skiv- och filmbolag. Det är skillnad på rättsinnehavare och rättsinnehavare.
11.
Troligtvis hade Leif Pagrotsky inte funderat närmare på exakt vilken slags lagar som kan behövas för att skydda företag som Spotify och Voddler. Ändå antyder utspelet ett framväxande fält för nätpolitiska strider. Det handlar inte längre i snäv bemärkelse om upphovsrätt till verk, snarare om en meta-upphovsrätt som reglerar verktyg. Framöver kan vi vänta oss allt fler kontroverser kring programvara som kan förvandla strömmad media till nedladdade filer, likt programmet som tvingade Voddler att stänga tillfälligt. Ett förbud mot sådana program vore dock jämförbart med att förbjuda människor att använda bandspelare för att spela in radioprogram, en möjlighet som inte ens under kassettskräckens dagar övervägdes på allvar.
På 1970-talet vore det visserligen möjligt, rent hypotetiskt, att förbjuda försäljning av bandspelare med inspelningsknapp. Något motsvarande är svårt att tänka sig i digitala sammanhang. Att använda digital information är att ständigt kopiera den – och detta gäller även strömmande tjänster som Spotify och Voddler. Dess tekniska förutsättning är att musiken och filmerna lagras på användarens hårddisk, men dess rättsliga förutsättning är att informationen åter raderas efter att den spelats upp. Går det att förbjuda program som behåller information som redan levererats till ens dator?
Viljan att skydda utvalda nättjänster kan leda in lagstiftningen på en farlig väg. Om vissa datorprogram förbjuds, blir det givna svaret från hackers att dela upp programmet i flera olika simpla komponenter, var för sig oantastliga men möjliga för användaren att sätta samman till ett olagligt redskap. Enda sättet att då fortsätta på den inslagna vägen är att lagen förbjuder det blotta spridandet av kunskap.
Striden står därför inte mellan storföretag och hackers, utan mellan kortsiktighet och långsiktighet. Hackeretik handlar om att redan nu manifestera vidden av möjliga användningar av den teknik som redan finns. Därmed möjliggörs en förnuftig diskussion om vad en reglering av tekniken kan innebära på längre sikt. Motsatsen till hackeretik är förhastade lagar vars oväntade konsekvenser inte uppenbaras förrän i efterhand.
12.
Ytterligare ett litet program som pekar mot stora framtidsfrågor är Mutify, som väckte viss debatt i början av 2009. Mutify gjorde helt enkelt att den enerverande reklamen i gratisversionen av Spotify ersattes av tystnad. Effekten blev densamma som av att dra ner volymen på stereon eller gå ut ur rummet, men Mutify gjorde det automatiskt. Entusiastiska användare av Spotify försökte inskärpa moralen i olika webbforum: ”Förstör nu inte en oerhört grym tjänst genom att ladda ner Mutify. Det gör bara alla skada. Ärligt. Ta reklamen och lyssna vidare, för så störande är den inte.”
Spotify behövde bara göra smärre ändringar för att Mutify i nuvarande funktion skulle sluta fungera. Men det skulle räcka med några dedikerade hackare för att alltid ligga ett steg före. Ur ett hackeretiskt perspektiv vore en sådan eskalation önskvärd, hellre förr än senare. Det värsta som kan hända är att den potentiella konflikten faller i glömska under flera år för att sedan plötsligt stiga till ytan, eftersom det ökar risken för förhastade förbud.
Mutify skiljer sig föga från Adblock, en mycket populär plugin till Firefox som döljer reklamskyltarna på webbsidor. Vad händer om fler börjar använda Adblock? En problematisk konsekvens kan bli att uppenbar reklam ersätts av dold reklam, insmugen i texten. Eller att nättidningar övergår från att vara gratis och reklamfinansierade till att vara inlåsta betaltjänster.
Frågan är om sådana konsekvenser kan läggas på den enskilda nätanvändarens ansvar. Det skulle i förlängningen innebära ett moraliskt imperativ om att all reklam som möter oss måste få vår uppmärksamhet. Eller ska ansvaret läggas på de programmerare som utvecklat Adblock? Vi kan inte helt utesluta att lagstiftarna, inom en nära framtid, börjar skissa på nya förbud mot program som Adblock och Mutify. Även om syftet är att skydda reklamfinansierade nättjänster, går de långsiktiga konsekvenserna knappast att överblicka.
13.
Bortom den konstlade debatten om fildelningens vara eller inte, växer det fram en långt snårigare terräng av nya nätpolitiska konflikter. Nu handlar det inte längre om det tillåtna, det otillåtna och gråzonen där emellan – som i de strikt upphovsrättsliga konflikterna – utan om tekniker som kan kringgå lagen utan att bryta den. Peter Sunde offentliggjorde exempelvis i januari 2010 sina planer att utveckla Ipredator, en tjänst som erbjuder nättrafik via anonyma tunnlar, detta som ett storskaligt kringgående av FRA:s massövervakning. Tanken är att nätoperatörer leder samman sin trafik i en stor krypterad jättetunnel innan den korsar rikets gränser. Kostnaden blir överkomlig och det är helt lagligt, så länge trafiken överlämnas till en statlig ”samverkanspunkt” – men FRA har ingen chans att dekryptera trafiken i realtid, ens med dagens snabbaste datorer. Andreas Ekström svarade med att i ett affekterat blogginlägg kalla Peter Sunde för ”samhällets fiende”.
En intensiv och ovanligt upplysande debatt följde, där Ekström delvis tog tillbaka de hårda orden. En lärdom från debatten är att metoderna för att kringgå lagar vanligtvis redan är i bruk innan lagarna skärps. Företag och myndigheter använder rutinmässigt krypterade tunnlar för sin egen kommunikation och kan därmed sägas kringgå FRA-lagen, utan att någon har ifrågasatt det. När däremot samma teknik görs tillgänglig för allmänheten blir det plötsligt kontroversiellt.
Paralleller finns till hur nätoperatörer som Bahnhof och Tele2 reagerade på Ipredlagen med att förkorta tiden för lagring av abonnenters personuppgifter. Därmed urholkades den effekt som lagen syftade till att uppnå, men ingenting i lagen stadgade att nätoperatörerna måste lagra någonting över huvud taget, bara att de eventuellt lagrade personuppgifterna måste lämnas ut till rättsinnehavare om en domstol begär det. Att tala om civil olydnad vore därför missvisande. Ändå anklagade skivbolagsadvokaten Peter Danowsky Bahnhof och Tele2 för att medverka till lagbrott, och hävdade självsäkert att om de inte lagrade personuppgifter tillräckligt länge så ”blir det en skärpning av lagen i framtiden”. En sådan lagskärpning skulle få enorma konsekvenser eftersom det i dag inte finns någon tydlig definition av en nätoperatör. Varje skola, kafé eller bostadsrättsförening som erbjuder en nätuppkoppling är också i praktiken en leverantör av Internet.
Vilka blir konsekvenserna om även de måste föra register över vilken individ som vid ett givet tillfälle haft en viss Internetadress? Anonymitet måste betraktas som nätets normaltillstånd – medan identifiering alltid måste produceras, till ett visst pris.
Andreas Ekström förklarade sin kritik av Peter Sunde med att han velat ”lyfta frågan om hur demokratiskt det är att organisera möjligheter att kringgå en demokratiskt stiftad lag”. Just frågan om kringgåenden, i bred mening, kommer sannolikt att stå i centrum för framtidens nätpolitik. Exemplen ovan visar att vad som i dag anses mest kontroversiellt inte nödvändigtvis behöver handla om påstådda lagbrott, eller ens om medhjälp till brott, utan om vad som skulle kunna betraktas som brott mot lagens ”anda”. Utrymmet för godtycke vidgas ytterligare, särskilt när de inte är brottmål som avgör vilka nättjänster som är okej, utan civilrättsliga åtal och polisiära prioriteringar.
Kapprustningar mellan nätets praktik och nya lagar blir då ett normaltillstånd. Anonymisering, kryptering, inspelning, indexering – att reglera kringgåendets olika former har föga att göra med upphovsrätt i strikt mening, men ändå kommer respekten för upphovsrätten sannolikt att förbli det främsta argumentet för reglering (vid sidan av barnporrkortet, som upphovsrättsindustrin blivit allt skickligare på att spela ut). Frågan är inte om eskalationer ska ske, utan hur – utmaningen är att kunna prata om dem utan att reducera dynamiken till en strid mellan två parter. Varje välment maning att komma upp ur skyttegravarna bör betraktas med största misstänksamhet, för nätets terräng rymmer inte bara två skyttegravar utan en hel uppsjö av diken, tunnlar, vägar, skogar och fält. Betraktad som en miljö, snarare än ett slagfält, blir det uppenbart att nätpolitiken inte känner till någon balanserad mellanposition. Drömmarna om att mäkla nätfred genom ett digitalt Saltsjöbadsavtal måste kastas på sophögen, tillsammans med visionerna om att en ny affärsmodell ska upphäva all konflikt.
Nätpolitiken är också främmande för idén om en “tredje man”, för nätet är den ekologi där vi alla redan lever. All form av kritisk distans är därför omöjlig. Att hålla huvudet kallt innebär i stället att tänka långsiktigt, i andra och tredje gradens konsekvenser, vilket är svårt men kan underlättas genom att hacking betraktas som en resurs och inte som ett hot. Alternativet – att bedöma lagar och tekniker enbart utifrån vad som framstår som deras omedelbara syften – är lika orimligt som att försöka förstå ett ekosystem enbart som summan av det tänkta syfte som fylls av varje enskild art.