Sedan några år noteras ett nyväckt intresse för Hannah Arendts tänkande. Denna gång är det inte längre frågan om 1900-talets totalitarismer som står i centrum. Den nya vågens Arendt-exegeter är på jakt efter någonting mer fundamentalt: “det politiska”. Hannah Arendt kanoniseras jämsides med Carl Schmitt. Ett outtalat antagande är ofta att “det politiska” – i bestämd form singularis – bör ges en ahistorisk definition.
Som konstateras i förordet till en ny antologi, handlar det om att söka besvara “mer grundläggande – ja, rent av ontologiska – frågor om vad det politiska egentligen innebär”. Konsten att handla – konsten att tänka heter boken som samlar bidrag av nio svenska forskare under redaktörskap av Anders Burman och Ulrika Björk.
Två av författarna berör uttryckligen frågan om varför Arendts politiska tänkande upplever upplever en akademisk renässans just i dag. De ger två olika svar. Maria Bexelius pekar på hur Arendt erbjuder redskap för att begripa den samtida massproduktionen av irreguljär migration, papperslösa människor och naket liv. Hennes kapitel är det enda i antologin som uttryckligen knyter an till en viss politisk praktik: asylrörelsens kamp för de papperslösas rättigheter. Detta utgör ett synnerligen välkommet komplement i en bok som i övrigt är ägnad åt att kontemplera, inte konkretisera, det politiska handlande vars allmänna betydelse inskärps av alla författarna.
Shamal Kaveh menar att “det ökande intresset för Arendt delvis är en följd av det nyliberala ekonomiska tänkandet där politiken underordnas ekonomin”. Förvisso hävdade Arendt, i likhet med Schmitt, att “det politiska” måste tänkas som en autonom sfär, väsensskild från det ekonomiska och det sociala. Medan Schmitt drog sin gräns gentemot den metafysiska fienden, valde Arendt att kategoriskt utesluta nödvändigheten från den politiska sfären. I båda fallen rör det sig om vad Adorno i sitt angrepp på Heidegger kallade en “egentlighetsjargong”.
Den politiska ontologin hävdar en egentlighet i diametral motsats till alla de oegentligheter som vi till vardags brukar kalla för politik eller policy. Jargongen pånyttföddes under 1980-talet, underblåst genom nyläsningar av Heidegger och Schmitt. Detta kan enligt Kaveh förstås som en motreaktion på inträdet i en “postpolitisk” tid. Intresset för politisk ontologi verkar alltså vara ett symtom på politikens kris, som är en reell och historisk kris. Frågan jag önskar att Kaveh hade ställt är hur långt en ahistorisk egentlighetsjargong räcker för att återerövra konsten att handla och konsten att tänka.
Tyvärr sker i antologin ingen konfrontation mellan politisk ontologi och kritisk teori. Det är lite förvånande: Arendt sysselsatte ju sig i hög grad med samma problem som sin samtide Adorno. I frågan om handlandet gick hon ständigt i dialog med Marx – vars skrifter i hög grad har omvärderats efter Arendts död.
Ulrika Björk påminner om hur handlandet hos Arendt alltid måste vara “handlande och tal”. Tyvärr berörs inte följdfrågan: vad är tal? Är talet nödvändigtvis verbalt? (Detta förutsätter Björk.) Förutsätts en gemensam närvaro i rummet, eller går det lika bra med fjärrtal, medierat via telefon eller television? Kan talet medieras av skrift? Frågor som dessa har avgörande betydelse för hur vi kan läsa Arendt i en tid då vårt vardagliga samspråk i allt högre grad flyttar till textbaserade medier.
Arendt beskrev i sina tankedagböcker “hur talet kan bli ett slags ljud som inte bara är meningsbildande utan också en form av försinnligande av tänkandet självt, och ett förkroppsligande”. Att tala är att “tona”, skriver Cecilia Sjöholm i sitt bidrag. Här antyds ett tal som inte i första hand är verbalt, utan snarare teatralt.
Anders Burman klargör tänkandets status hos Arendt. Att tänka är att “vara två-i-en”, att ständigt likt Sokrates föra en inre dialog med sig själv. Tänkandet kräver då en självvald ensamhet. Här kan läsaren åter ställa sig en mediekritisk följdfråga. Leder vår tids slentrianmässiga bruk av s.k. “sociala medier” – ett begrepp som skulle ha fått Arendt att se rött – till ett tendentiellt upphävande av möjligheten att tänka, i det att den inre dialogen ständigt förytterligas?
Konsten att handla – konsten att tänka är en antologi som tenderar att vika åt sidan varje gång den närmar sig en brännande kritik av samtiden. Men konsten att tänka är väl just en konst att som läsare själv ställa följdfrågor.
Konsten att handla – konsten att tänka: Hannah Arendt om det politiska
Ulrika Björk, Anders Burman (red.)