det postdigitala manifestet

Recension i Borås Tidning

En god pirats dagdrömmar
Fildelningsdebatten har sedan länge reducerats till en tröttsam pajkastning. Båda sidor ligger i skyttegravarna och kastar allt mindre relevanta argument på varandra.
Därför känns Rasmus Fleischers initiativ att försöka lyfta debatten som en frisk fläkt.
Det postdigitala manifestet är en samling korta texter om musikens framtid. Praktiska frågor om hur vi ska lyssna och vem som ska hjälpa oss med urvalet blandas med mer filosofiska resonemang kring vad som formar vår musikupplevelse. Det är ett försök att förutspå framtiden medan den händer. Dömt att misslyckas förstås, men ändå ett välkommet försök att styra över debatten till att handla om musiken.
I den postdigitala teorin är internet och världen inte längre åtskilda. Istället har de ett ständigt pågående utbyte där information hämtas från nätet och tar form i verkligheten. En låt finns att tillgå som en mp3-fil på internet, men eftersom alla filer hela tiden kopieras och raderas på våra hårddiskar kan den inte räknas som ett objekt i sig. Istället blir den något först när den spelas upp och äger rum.
Till detta knyter Fleischer begreppet närvaroproduktion, ett slags mätbart värde av en upplevelse i nuet som kan komma att ersätta värdet på ett objekt. Däremot levererar han inga konkreta idéer om vad det kan innebära rent ekonomiskt. Överhuvudtaget undviker han att ge svar på den stora frågan om hur pengarna i musikbranschen ska fördelas. Rädslan för att bli alltför konkret i de heta frågorna gör också Det postdigitala manifestet ganska menlöst som just manifest.
Mellan raderna blir det dock uppenbart att Fleischer inte direkt vurmar för upphovsrätt, musikindustri eller traditionell rockmusik. Den ultimata postdigitala musiken är istället den brittiska klubbgenren dubstep. Den sprids nämligen fritt över nätet och är gjord exklusivt för att äga rum genom enorma bashögtalare på ett dansgolv. Teorin påminner mig om cyberpunkfilmen Strange Days, där rockbandet Skunk Anansie var framtidens soundtrack. Ibland blir tyvärr det orimliga i Fleischers luddiga förutsägelser lika smärtsamt tydligt, och hans visioner reduceras till en god pirats dagdrömmar.

JOEL SJÖÖ
Recensionen publicerad i Borås Tidning, 2009-10-30.