Publicerat i Stockholm City, 2009-10-01, i anslutning till Johan Wirfälts artikel.
Ny musikkritik
”Dagens skivkritik är förlegad. Den bygger på att en skivas releasedatum skulle vara den stora sensation som människor samlas kring, vilket är lite av ett hyckleri. Jag får ut mycket mer av att läsa en blogg där någon förklarar hur, var och varför som viss musik berör dem eller inte berör dem, än av att läsa en recension i DN. Att det finns en musikkritik är superviktigt, men den borde handla om fenomen, situationer, prylar eller grupper av människor som har sköna grejer på gång. Skivan är inte objektet människor samlas kring längre.”
Musikfria dagar
“Bill Drummond som en gång var frontmannen i The KLF har tagit initiativ till No Music Day, en performance som alla kan delta i genom att fullständigt avstå från musik den 21 november. Det är verkligen ingen protest, snarare ett experiment i att kalibrera om sina öron. Man får mycket att tänka på och får höra underliga melodier cirkulera inne i huvudet. Dagen efter låter ens MP3-samling bättre än någonsin.”
Ny kulturpolitik
”Politiker borde sluta sätta likhetstecken mellan kultur och dess slutprodukter. Kultur är inte böcker och skivor, utan sakerna som händer kring dem. Och det som händer befinner sig i ett ständigt kretslopp mellan staden och nätet. Det innebär att den mest aktiva kulturpolitiken ofta bedrivs av tjänstemännen vid Tillståndsenheten. De beslutade till exempel att Café Edenborg måste stänga. Varför samlade man mer aktivt in anmärkningar just där? Resultatet är att Gamla stan dömts att bli en turistzon.
Fler fester i lagens gråzon
“Ska man prata om en postdigital musikekonomi kan man inte utgå ifrån frågan om hur man får människor att betala för musikfiler. Istället borde diskussionen handla om hur musik sätter kroppar i rörelse och hur de kropparna i sin tur sätter pengar i rörelse. Då kommer man inte undan frågor om stadsplanering och transporter. Idag är tillgången till fysiska rum där man kan uppleva musik i Stockholm begränsad, och de eventuella pengar som genereras ur det levande musiklivet går till fastighetsägare och bryggerier. När musiker och deras vänner däremot tar saken i egna händer och ordnar halvinterna spelningar och klubbar i lagens gråzon, då går det att kringgå mellanhänderna så att även musiker kan tjäna pengar.”
Bekämpa skvalet
“Skval är musik, oavsett stil, som ingen närvarande tar ansvar för. Som på hamburgerkedjor eller hotell, där det rullar en ljudmatta som valts utifrån någon statistisk profil som för att förarga så få som möjligt. När musik används så, kan den heller inte riktigt beröra någon. Jag ser det som ett rent övergrepp. All musik är okej, även den mest slätstrukna radio – men bara så länge någon i rummet har gjort ett val och kan stå för det. Däri ligger också mycket av skillnaden mellan bra och dåliga kaféer.”