Rasmus Fleischer är en av den svenska fildelningsdebattens mest framträdande röster. I en debattartikel i Expressen häromveckan sågade han regeringens och oppositionens samfällda Spotifyhyllningar – Fleischer varnade i stället för vilka konsekvenser Spotifys monopolliknande ställning kan få för yttrandefriheten.
I nya skriften ”Det postdigitala manifestet” tar han ett mer generellt grepp, och redogör för hur de senaste tio årens digitala revolution i grunden förändrat vårt förhållande till musik.
Plötsligt finns mer musik än vad någon kan lyssna på under en hel livstid i princip tillgänglig genom att bara trycka på en knapp. Fleischer visar hur framväxten av sajter som The Pirate Bay, tillsammans med allt mindre mp3-spelare som kan lagra allt mer musik, är direkt kopplade till den explosion av klubbar, konserter och musikfestivaler som i Stockholm och Sverige de senaste fem-sex åren.
För precis som filmen Wall-E (som slutar lyckligt, det är ju en Disneyfilm) vilar ”Det postdigitala manifestet” på en uppbygglig tanke: Att göra saker tillsammans kanske kräver lite mer än att sitta ensam framför datorn.
Men därför är de saker man gör tillsammans också så mycket mer givande.
– Musik handlar i slutänden alltid om gemenskap, och därför är det en torftig vision att bara tänka sig nättjänster som Spotify eller The Pirate Bay som källorna till framtidens musikupplevelser.
Dels för att musiklyssnande i ensamhet bara får en mening om man minns eller ser fram emot musikalisk gemenskap. Men också för att överfl ödet på sajterna innebär att man måste veta vad man vill ha innan man kan få det.
Det enda sättet att hantera att man kan lyssna på vad som helst inom en sekund är att skriva något man redan känner till i sökrutan, menar Rasmus Fleischer.
– När ens hårddisk kraschar tänker man först att, ”fan, nu är mp3:orna borta”. Men en dag senare känns det rätt skönt, eftersom man kan börja om från början igen.
Så folk borde kollektivt rensa sina iPods och liksom fånga dagen med en tom spellista?
– Nästan! Idag är det normala att bara trycka vidare bland sina 10 000 spår i shufflespellistan när man tröttnar på en låt.
För att bli verkligt berörd behöver man också kunna bli verkligt besviken, menar Rasmus Fleischer.
– Musikupplevelser blir starkare om man inte kan fly ifrån dem, och jag tror det är en förklaring till att det blivit sådant otroligt uppsving för festivaler, konserter och klubbar.
– Jag har till exempel en massa människor som jag kan bonda med eftersom vi åkt till en liten festival i Gagnef i Dalarna ett par år i rad. Musikgemenskap i dag handlar inte så mycket om att gilla samma artist, utan om att samlas kring samma fysiska platser.
JOHAN WIRFÄLT