Förra året släpptes bomben. Edward Snowden avslöjade att USA:s underrättelsetjänst NSA på senare år har byggt upp en ofattbar apparat, kapabel att detaljövervaka det mesta som vi gör på internet. Bland de aktiva medlöparna finns Facebook, Google, Apple och Skype. Följden blev såklart ett globalt ramaskri. Men indignationen ledde inte vidare till handling.
Redan kring år 2010 trodde sig många se en nätpolitisk massrörelse i startgroparna, men den rann ut i sanden. Visserligen sjunker nu förtroendet för Facebook och Google till allt lägre nivåer. Allt fler av oss har börjat betrakta dessa företag som fientliga väsen, men vi fortsätter att använda deras tjänster. Nya avslöjanden om övervakning och säkerhetsluckor kommer på löpande band, samtidigt som många stater stiftar nya lagar i syfte att ta kontroll över vilka budskap som ska kunna spridas via nätet. Vi svarar med att sucka. Skandalen är inte bara ett faktum – den har blivit ett normaltillstånd.
Förra årtiondet rymde trots allt en hel kollektiva försök att finna alternativa former för att utbyta information via nätet: fildelning, bloggar och annat. Nu på 2010-talet har dessa kollektiv i hög grad funnit ett nytt hem i bekväma inhägnader som kontrolleras av kapitalet. Varje dag har vi att välja det mest praktiska sättet att upprätthålla kontakten med våra bekanta. Så länge vi fattar dessa beslut som individer kommer nätjättarnas monopol bara att bli starkare.
Distraktionen är lönsam
Uppgivenheten kan delvis förklaras av de kommersiella nättjänster som kallas för “sociala medier”. Dessa nättjänster är konstruerade för att distrahera oss. Inte som led i någon orwellsk plan för att skydda samhällets makthavare, utan för att vi utsöndrar som mest information om oss själva när vi är ständigt distraherade. Företag som Google och Facebook har ingen annan affärsidé än att sälja vår uppmärksamhet till annonsörer. Därför måste de kartlägga oss som potentiella konsumenter, vilket sker genom att låta våra blickar svepa över en uppsjö av rubriker, varpå våra klick avslöjar vad som kittlar vår omedelbara nyfikenhet.
Som en ren bieffekt har den nya reklamindustrin även skapat möjligheter till politisk mobilisering. För alla slags rörelser har det blivit en självklarhet eftersträva ett maximalt genomslag på Facebook och Twitter. Men när alla rusar åt samma håll, neutraliseras förmågan att skapa varaktig förändring.
All samhällskritik stöps i formen av “debatter”, som hastigt byter av varandra. Därutöver serveras vi ett multimedialt smörgåsbord där det automatiska urvalet är inriktat på att stärka vår befintliga självbild. Apparaten är så effektiv att vi ofta inte längre kan säga om vi är inspirerade eller uttråkade.
Troligen är det meningslöst att diskutera om nätet har blivit bättre eller sämre på 2010-talet. Men något har hänt med själva drömmen om det fria nätet. För några år sedan gick det fortfarande att tala om internet som någonting värt att försvara. Hotet mot det fria nätet kom utifrån, från stat och kapital, som fruktade de fria flödena av information. Visst var det en grovt förenklad bild, men den var inte helt felaktig.
Parollerna om ett “fritt och öppet” internet kunde på nollnolltalet förena tvärpolitiska allianser. På 2010-talet har allianserna spruckit, i takt med att parollerna börjat klinga allt ihåligare. Det är inte längre självklart vad för slags frihet som borde försvaras, eller om den någonsin har existerat.
Liberal nätfrihet
Oftast formuleras idéerna om nätfrihet med hänvisning till liberala ideal. Närmare bestämt två helt olika principer: skyddet av yttrandefrihet och privatsfär. Envar ska ha rätten att kasta ut sina åsikter i den så kallade offentligheten – en frihet från censur, men ingen rätt att bli lyssnad på. Samtidigt hävdar liberalismen att alla har rätt till en privatsfär, där de kan yttra sig utan att någon oinbjuden lyssnar – en frihet från övervakning. Dessa två principer krockar ibland med varandra och ständigt med andra liberala rättigheter, exempelvis rätten till privat egendom och rätten att ingå “frivilliga” avtal (genom att klicka “jag accepterar” varje gång en juridisk textvägg täcker skärmen). Därför blir den liberala nätfriheten lätt att tänja och tämja.
Retoriken om nätfrihet har nu tagits över av regeringar, som betraktar internet som ännu ett slagfält i konflikten mellan globala maktblock. Å ena sidan står USA som stödjer initiativ för att kringgå statlig censur i diktaturer, men samtidigt hävdar sin rätt att övervaka allt som planetens invånare skriver till varandra. Å andra sidan står Ryssland som spelar på indignationen över USA:s övervakning för att i stället underkasta nätet en större nationell kontroll. En ännu ostiftad lag kräver att alla nättjänster som opererar i Ryssland ska underkasta sig rysk lagstiftning. Å tredje sidan bedriver Kina ett oerhört sofistikerat censurprogram där olika grupper medborgare kan få tillgång till olika flöden av information. Inspirerade av Kina satsar nu Turkiet på utbyggd nätcensur, riktad mot “kränkningar” i allmänhet, särskild sådana yttranden som anses kränka den turkiska regimen. Samtidigt har EU stiftat en besynnerlig lag om “rätten att bli glömd” som ska ge européerna en möjlighet att finputsa sina personliga varumärken genom att tvinga Google att dölja sökresultat. Och i vår mjuk- och hårdvara finns så många säkerhetsluckor att vi alla måste räkna med att någon stat eller maffia har möjlighet att övervaka allt vi gör. När alla dessa krafter sliter nätet i stycken, hjälper det föga att åkalla den diffusa idén om “nätfrihet”.
Ett annat nät är möjligt
Det finns alternativ till de liberala dogmerna. I stället för att försvara en abstrakt “nätfrihet”, kan vi fundera på saken med utgångspunkt i de konkreta gemenskaper som inte vore tänkbara utan internet. Alltså i vår kollektiva “nätvaro”, vilket föreslogs av Christopher Kullenberg i Det nätpolitiska manifestet (2010). Men vår nätvaro är inhägnad av Facebook och Twitter, av Youtube och Spotify, av upphovsrätt och målgruppsanalyser. Våra gemenskaper växer fram i formar som vi inte själva har stöpt. Därför blir det allt svårare att tänka sig en nätaktivism som ett “nätets självförsvar”.
Det räcker inte längre att applådera och försvara allt som vi upplever som positivt med internet. Vi måste lära oss att säga nej, inte bara som individer utan som kollektiv. Det är ingen lätt uppgift. Varje kollektiv som agerar på nätet, som tar ställning mot det existerande nätet, är själv en produkt av samma nät. Alltså krävs en vilja till en annan nätvaro. En vilja att finna alternativa kommunikationer, som inte gör oss beroende av något företag, som ingen stat kan övervaka, som inte filtreras av distraktörer. Vi behöver formulera detta utan att falla tillbaka på en liberal rättighetsjargong och utan att sätta vårt hopp till någon rent teknisk lösning.
Ett annat internet är möjligt, men hur alternativet borde se ut, det kan vi inte säga. Vi kan säga att det inte ska präglas av censur och övervakning, men påståendet förblir vagt. Vi kan hävda att nätet borde bli mindre centraliserat, men det betyder inte att decentralisering är ett givet ideal för varje givet nätverk. Vi behöver inte bannlysa all distraktion, men vi kan fantisera om alternativa nätmedier som inte är byggda för att sälja individers uppmärksamhet till annonsörer.
Om det känns svårt att hitta en riktning, tänk då på att vi just nu lever i något som liknar en andra IT-bubbla. Företag som på olika sätt är anknytna till den nya, “sociala” reklamindustrin anställer alla de kan, rusar åt samma håll och slukar alla resurser. Deras aktiekurser rusar i höjden, men det skapas sällan någon vinst. Frågan blir vad som händer om eller när bubblan spricker. Kanske skapas en ny öppning för ett alternativt nät, nästa gång som riskkapitalet flyr.
Artikeln publicerades i Brand 3/2014