Rasmus Fleischer

Vad är det som har hänt med kapitalismen sedan 1970-talet? Vänstern har inget tydligt svar på frågan, men den dominerande uppfattningen tycks vara att det helt enkelt har blivit mer kapitalism. Välfärdsstaten har monterats ned, arbetslösheten har stigit, reallönerna har stagnerat, klyftorna har vuxit, finanskriserna har eskalerat. Allt detta skylls slentrianmässigt på »nyliberalismen«, som får beteckna en ideologiskt koordinerad attack mot arbetarrörelsens landvinningar. Genom att genomskåda nyliberalismen, går det att återupprätta en välfärdsstat med full sysselsättning – så lyder slentrianvänsterns antagande.

Berättelsen ifrågasätts av många inom den radikala, utomparlamentariska vänstern. För att ta sikte på en större samhällsomvandling, är det nödvändigt att skapa sig en bättre förståelse av hur kapitalismen har förändrats. Här ställs antikapitalismen inför ett teoretiskt vägskäl.

Postoperaism och värdekritik betecknar två distinkt olika teoritraditioner. De har vuxit fram parallellt sedan 1980-talet, men utifrån olika erfarenheter och i skilda språkområden: italienska (postoperaismo) respektive tyska (Wertkritik). Båda dessa riktningar hävdar att vägen tillbaka till välfärdsstaten är stängd och de avvisar fantasier om full sysselsättning. Såväl postoperaister som värdekritiker intresserar sig för de djupgående förändringar som skett i kapitalismen som sådan. I båda fall hämtas inspiration från det så kallade ”Maskinfragmentet”, där Marx spekulerade i kapitalismens upphörande. Ändå drar de slutsatser som i vissa avseenden är helt motsatta. Skillnaden bottnar i motstridiga förståelser av värdekritikens centrala kategorier: vara, värde och arbete.

Kan det ändå vara möjligt med en korsbefruktning mellan postoperaism och värdekritik? Frågan ställs av Philipp Metzger i boken Die Werttheorie des Postoperaismus.¹ Hans svar får beskrivas som undvikande, men själva konfrontationen är desto mer klargörande. Metzgers urval är förvisso problematiskt. Postoperaismen företräds här enbart av Antonio Negri och Michael Hardt, närmare bestämt av deras kioskvältare Imperiet.² Vad gäller värdekritiken, väljer Metzger att lyfta fram vissa teorier som på 2000-talet har lanserats av Krisis, medan han helt ignorerar att Exit på avgörande punkter har gått i en helt annan riktning. Många differentieringar återstår alltså att göra. Ändå är Metzgers bok ett värdefullt bidrag som lyfter fram en teoretisk skiljelinje som i högsta grad har betydelse för en radikal, antikapitalistisk praktik.

Detta handlar alltså om värdeteori. Inte om ”vad Marx egentligen menade”, utan om vad som menas med värde i kapitalismen. Varför är detta så angeläget? Inte bara för att begripa vad utsugning är (eftersom värde är grunden för mervärde). Om vi ska tro Marx, är kapitalet inget annat än värde i rörelse. Varje värdeteori säger därför någonting om vad antikapitalism kan betyda. Omvänt gäller att varje försök att tänka en framtid bortom kapitalismen måste ta sin utgångspunkt i en värdeteori, som kan vara uttalad eller outtalad, kritisk eller affirmativ.

Frågan om värdeteori rymmer en tidsfilosofisk aspekt: i vilken mån är det meningsfullt att mäta hur lång tid som olika sysslor tar, i dag eller i framtiden? Likaså inryms frågan om varför den tekniska utvecklingen tar en viss riktning under kapitalismen. Om varornas värde uttrycker den nödvändiga arbetstiden för deras produktion, sätter ju värdet en standard för produktivitet.

Ännu mer uppenbart är värdeteorins betydelse för kristeorin. Huruvida kapitalismens innevarande kris är en slutkris, ett cykliskt fenomen eller någon form av maktspel, det är en fråga som bottnar i värdeteoretiska skiljelinjer.

Slutligen gäller det frågan om hur kapitalism och patriarkat hänger samman. Är de obetalda sysslor som primärt utförs av kvinnor att förstå som omedelbart värdeskapande? Eller är det snarare fråga om en negativ dialektik mellan värdet och dess skuggsida, som hävdas i teorin om värdeavspaltning?

I vår tids radikalt antikapitalistiska teoribildning³ går det att urskilja två motsatta riktningar. Värdekritik och postoperaism kan i viss mening ses som ytterlighetspositioner, men inom vardera riktning ryms ytterligare en rad olika varianter. Skiljelinjen mellan de två riktningarna handlar kort sagt om förhållandet mellan subjekt och objekt – eller subjektivering och objektivering – inom kapitalismen.

Å ena sidan finns den riktning som tar fasta på kapitalismens objektiva karaktär: vårt samhälle är förtingligat (objektiverat) till den grad att de levande människorna faktiskt är behärskade av döda saker. De döda sakerna är inte vilka saker som helst: de är varor, sammanvävda av det varuförhållande som Marx kallade för värde. Detta förhållande är inte statiskt utan dynamiskt: värdet kan bara existera genom att befinna sig i en ständig tillväxtrörelse. Varuförhållandet är alltså ett verkligt, tvingande sakförhållande. Tvånget riktas mot alla aktörer i det kapitalistiska samhället. Inte bara mot proletariatet, som måste sälja sin arbetskraft, utan även mot varje enskilt företag, som måste öka sin produktivitet genom att minimera sitt inköp av arbetskraft, liksom mot varje stat som ständigt är utsatt för konkurrens med övriga stater på världsmarknaden. Även om klasskamp är ett faktum, finns det alltså inget som säger att klasskampen per automatik skulle utmana kapitalismen. Frågan om hur en radikal förändring är praktiskt möjlig tenderar att lämnas öppen inom denna teoririktning. Hit räknas inte minst de marxläsningar som inleddes i Västtyskland på 1970-talet (”Neue Marx-Lektüre”) för att på olika sätt utvecklas vidare av bland andra Moishe Postone och Michael Heinrich. En särskild variant på detta tema har kristalliserat sig under namnetWertkritik och utmärker sig särskilt genom en radikal kristeori. Värdekritiken har senare vidareutvecklats till en än mer omfattande värdeavspaltningskritik.⁴ Skillnaderna mellan t.ex. Robert Kurz och Heinrich är i vissa avseenden mycket djupgående⁵, men de förenas ändå av sin analys av kapitalismen som ett formsammanhang, där värdeteorin är helt grundläggande för analysen av mervärde.

Å andra sidan finns den riktning som sätter klasskampen i centrum och framhåller kapitalismen som ett subjektivt maktförhållande. Vissa har beskrivit ”subjektivistisk marxism” som en bred tradition från Rosa Luxemburg och Antonio Gramsci, till historikern E.P. Thompson. Men när det kommer till subjektorienterade marxläsningar, finns numera en given referenspunkt i den s.k. operaismen, som växte fram genom analyser av fabrikskamper i 1960-talets Italien.⁶ Efter att tongivande figurer som Negri senare hade tvingats till exil i Frankrike, ledde mötet med poststrukturalistisk filosofi till en ny hybrid, den s.k. postoperaismen. När man talar om autonomism eller autonom marxism, syftar detta ofta på en kombination av operaism och postoperaism. En variant på temat har lanserats som ”Open Marxism” av teoretiker som John Holloway, vilka vill komplettera operaismen med en tydligare fetischkritik. Även om teoribyggena hos dessa autonomismer kan se väldigt olika ut, förenas de genom sin prioritering av klasskamp. Klass analyseras här inte blott som en form inom kapitalismen, utan som någonting delvis externt, som platsen för en revolutionär subjektivitet som pekar ut vägen mot kommunism. Medan kapitalet är passivt, är proletariatet en aktiv kraft vars motstånd utgör själva drivkraften i produktivkrafternas utveckling. Värdeteorin tenderar här mot att bli uttryckligen politisk: värdet på varan betraktas som ett index på styrkeförhållanden mellan klasserna.

Postoperaismen brukar presenteras som en dynamisk och handlingsorienterad teori, i total kontrast mot den ortodoxa marxismens stelbenta dogmer. Men som Metzger påpekar, är postoperaismen mer ortodox än vad det vid första anblick kan tyckas.

Postoperaisterna gör en stor poäng av sitt påstående att värdelagen har upphört att gälla i den postindustriella kapitalismen. Under den industriella epoken var kapitalet beroende av lönearbetare för att skapa värde. Men sedan 1970-talet har kapitalismen genomgått en mutation, menar postoperaisterna. Nu är tendensen att all mänsklig verksamhet tar del i att skapa värde åt kapitalet. Att göra arbetskraft till en vara spelar alltså inte längre någon avgörande roll. Uppdelningen av tiden i arbete och fritid har förlorat sin betydelse. Varje syssla som resulterar i en ”immateriell” produkt – vilket kan syfta på allt från kunskap och mjukvara till känslor och sociala nätverk – är att räkna som ”immateriellt arbete”, enligt den postoperaistiska värdeteorin.

Summan av det immateriella arbetet betecknar postoperaisterna som ”det allmänna intellektet”, vilket är ett begrepp som Marx använde på ett ställe i Maskinfragmentet. När värdet nu skapas av detta allmänna intellekt, är det enligt Hardt/Negri inte längre fråga om ett kvantitativt mått, utan det har förvandlats till ett rent kvalitativt förhållande, ”bortom alla mått”.

Postoperaismens värdeteori rymmer två problematiska antaganden. Det första gäller hur kapitalismen skulle ha fungerat före sin påstådda mutation. Tesen om att värdet inte längre är mätbart implicerar ju att värdet har varit mätbart i den äldre formen av kapitalism. Men mätbart i vilken mening? Här verkar det sig som att postoperaisterna tänker sig att den enskilda varans värde då bestämdes av den konkreta arbetstid som ägnats åt dess produktion – alltså att varans värde gick att mäta med en klocka. Detta är närmast att beteckna som ultraortodox marxism.

I många nyare marxläsningar – inte minst hos värdekritikerna – läggs däremot stor vikt vid att värdet måste begripas som ett samhälleligt förhållande. Det existerar alltså mellan varorna, inte i någon enskild vara. Ingen aktör har någonsin kunnat mäta hur mycket värde som finns i en viss vara, men värdet är likväl ett kvantitativt förhållande som upprätthålls via marknaden. Även om marknadsaktörerna inte bryr sig om nedlagd arbetstid, utan bara om priser, bidrar de till att ”mäta” det som Marx kallade abstrakt arbete, alltså den standard för produktivitet som för tillfället gäller. Utifrån en sådan värdeteori blir det svårare att hävda att kapitalismen skulle ha genomgått en fullfjädrad mutation.

För det andra menar Hardt/Negri att utsugningen av mervärde inte längre sker i produktionen, utan i efterhand. I själva produktionen behövs inte längre något kapital, eftersom den viktigaste produktivkraften numera är språket och andra allmänningar som är fritt tillgängliga. Efter att ”det allmänna intellektet” har skapat värde, sker en inhägnadsrörelse där kapitalet tillägnar sig värdet på olika vis. Därför beskriver Hardt/Negri kapitalet som en ”parasit”. Kapitalet omdefinieras från att vara ett samhälleligt förhållande, till att snarast framstå som ett yttre våld.

En följd av detta tänkande har blivit att en mycket stor vikt ibland har lagts vid frågan om immaterialrätt (patent, upphovsrätt, varumärken etc.) som ett sätt för kapitalet att inhägna det immateriella arbetets frukter.⁷

Postoperaisterna hävdar alltså ingenting mindre än att produktionssättet redan är kommunistiskt, även om produktionsförhållandena fortfarande är av kapitalistisk art. Klasskampen står alltså inte mellan arbete och kapital i traditionell mening, utan mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden. Följaktligen bejakas det immateriella arbetet, som postoperaisterna uppfattar som en i grunden autonom praktik, drabbad av utsugning utifrån. Kontrasten är total mot den gamla operaismens arbets- och teknikkritik. Teoretiker som Negri tycks ha fullbordat en helomvändning, från arbetskritik till arbetsbejakande. Men riktningen för denna helomvändning pekades ut genom de inneboende begränsningarna hos operaismen.

Raniero Panzieri, en av operaismens främsta teoretiker, är känd för sin kritik av föreställningen om att tekniken skulle vara neutral. Tvärtom underströk han att fabrikens maskineri förkroppsligar bestämda arbetsmetoder som är ägnade att konsolidera kapitalets kontroll över arbetskraften. Den fortlöpande förändringen av kapitalets sammansättning – mer konstant kapital (maskiner, byggnader, råvaror) i förhållande till variabelt kapital (arbetskraft) – uttrycker enligt Panzieri en rörelse mot ”despotism”. Införandet av informationsteknologier tolkade han som ett försök att ”neutralisera arbetarnas protest” mot ”förfrämligandet i den rationaliserade storfabriken”.⁸ Makten koncentreras, arbetsuppgifterna splittras upp i mindre moment och arbetarna blir allt mer förfrämligade. När de reduceras till maskinernas bihang och får de allt svårare att organisera ett motstånd.

På liknande vis talade operaisten Mario Tronti om kapitalets subjektiva ”plan” med bruket av maskineri, men hos honom vändes tanken i en mer optimistisk riktning. Förfrämligandet i fabriken ökar möjligheten till motstånd, menar Tronti: ”Den enskilde arbetaren måste bli likgiltig inför sitt eget
arbete för att arbetarklassen ska lära sig att hata arbetet. Inom klassen är endast den förfrämligade arbetaren sant revolutionär.” ⁹ Hos postoperaismen fullbordas denna vändning mot optimism till den grad att fientligheten mot förfrämligat fabriksarbete har ersatts av ett bejakande av autonomin i ”immateriellt arbete”.

Negativiteten gentemot ”storfabriken” blir hos Negri samtidigt bekräftad och upplöst, i det att fabriken hänförs till en svunnen epok. Negri tänker sig att fabriksarbetarnas kamp mot fabriksarbetet, som i Italien nådde en kulmen vid 1970-talets mitt, segrade till hälften. Så skapades dagens situation med kommunistiska produktivkrafter och kapitalistiska produktionsförhållanden. Kapitalet lyckades överleva, men bara till priset av att frambringa nya subjekt som fortsätter klasskampen utanför fabrikens portar.

Redan 1974 noterade Negri (liksom Franco ”Bifo” Berardi) en tendens till intellektualisering av proletariatet, vilket han tolkade som en begynnande
realisering av ”det allmänna intellektet”. Här bröt postoperaismen med den klassiska operaismen, som hade utgått från att tendensen begränsades till vissa skikt inom proletariatet. Genom att vidga tolkningsramen blev det möjligt för postoperaisterna att tillämpa klasskampsteorin på en större mångfald av konflikter. En gemensam nämnare för dessa konflikter söks i kampen för att tillfredsställa behov utanför kapitalets logik, alltså en kamp för det gemensamma, för allmänningarna.

En avgörande influens för Negri, i detta kliv från operaism till postoperaism, kom från Hans-Jürgen Krahl, vars analyser utgick från den tyska studentrörelsen kring 1968.¹⁰ Krahl analyserade förändringar i kapitalismen i termer av en övergång från ”formell subsumtion” till ”reell subsumtion”. Han lyfte fram vetenskapens växande roll i produktionsprocessen och drog slutsatsen att fabriksarbetarna inte längre behövde stå i centrum för en revolutionär strategi. Till skillnad från Negri, vidhöll dock Krahl att arbetsvärdelagen behåller sin giltighet inom kapitalismen – förutsatt att den begrips på nivån av ”den produktiva totalarbetaren” (en kategori som för Krahl även inrymde studenterna).

I den fullfjädrade postoperaismen hos Hardt/Negri finns en stark tendens att sätta likhetstecken mellan begreppspar och periodiseringar som hämtats från vitt skilda sammanhang. Reell subsumtion betraktas å ena sidan som ett slags ursprunglig ackumulation, å andra sidan knyts det mycket nära begreppet biopolitik. Samtidigt likställs passagen från formell till reell subsumtion med övergången från fordism till postfordism, samt med skiftet från disciplin- (Foucault) till kontrollsamhälle (Deleuze). Alla periodiseringar tenderar att sammanfalla i en grovt tillyxad historieskrivning, kretsande kring tesen om att kapitalismen sedan 1970-talet har genomgått en mutation.

Om den operaistiska teorin propagerade för kamp mot arbetet, har postoperaismen blivit en teori om hur befrielse ska nås genom arbetet, närmare bestämt det immateriella arbetet. På samma sätt har operaismens svepande teknikkritik lagt grunden för en lika svepande teknikoptimism inom stora delar av postoperaismen.

Värdekritikernas krets splittrades i början av 2000-talet. Bland andra Robert Kurz och Roswitha Scholz grundade tidskriften Exit, som vill vidga värdekritiken till en värdeavspaltningskritik – alltså en teori om det dialektiska förhållandet mellan patriarkat och kapitalism. Resterande falang har fortsatt att utge sin teoritidskrift under namnet Krisis och har för sin del försökt att knyta an sina teorier till befintlig praktik. Hit anslöt sig exempelvis Stefan Meretz, en aktivist i rörelsen för fri mjukvara som menar att de första stegen ut ur kapitalismen redan har tagits på internet, i
form av frivilligt samarbete och fri cirkulation. Tankefiguren har desto oftare formulerats i anslutning till postoperaismen. ¹¹ Nu försökte Ernst Lohoff i rest-Krisis att revidera den värdekritiska teorin
på ett sätt som skulle öppna för ett likartat bejakande av den digitala universalmaskinen. ¹² Detta försök utsattes omedelbart för en ursinnig och synnerligen grundlig kritik av Kurz¹³, vilken dock inte ska diskuteras närmare just här. Det räcker att peka på några av de mest påfallande svagheterna.

Lohoff drog den besynnerliga slutsatsen att ”digitala produkter” inte kan vara varor och således inte kan ha ett värde. Visserligen kan de digitala produkterna ha ett pris, men då bara i kraft av en juridisk konstruktion (immaterialrätten). Lohoff föreslog en helt ny distinktion mellan varor och ”privatiserade universalartefakter”, där de senare alltså har ett pris men inget värde. Även om Lohoff därmed har tagit några steg i riktning mot ett postoperaistisk synsätt, vidhåller han att kapitalet förblir beroende av abstrakt arbete. Medan postoperaisterna tänker sig immaterialrätten som ett sätt att utvinna mervärde, förnekar Lohoff denna möjlighet då han ser de immateriella produkterna som bokstavligen värdelösa – vinster som härrör från immaterialrättslig kontroll ska då alltså bara ses som en omfördelning av mervärde som producerats annorstädes.

Emellertid är Lohoffs reviderade värdekritik inte hållbar. Argumentet för att ”digitala produkter” inte kan ha varuform är att ingen blir av med något när de säljs (ett argument som känns igen från liberala upphovsrättskritiker, exempelvis i Piratpartiet). Detsamma kan sägas om kollektivtrafik och otaliga
andra varor, som också skyddas av juridiska regleringar av olika slag. Även om inte mjukvaran ”i sig” kan göras till vara, så går det utmärkt att sälja en nyttjanderätt. Alltså är det fortfarande varuformen som är i kraft. Inte heller är det någon nyhet att varuformen omgärdas av konflikter.

Metzger konstaterar att värdekritiken hos Lohoff delvis kommer till samma slutsatser som postoperaismen hos Hardt/Negri, även om de utgår från helt olika värdeteorier. Gemensam är tanken på att vissa ”immateriella” varor är fundamentalt annorlunda. Men medan Hardt/Negri ser det immateriella arbetet som en kvalitativ tendens som genomsyrar hela samhället, ser Lohoff snarare en kvantitativ förskjutning där allt fler arbeten hamnar utanför värdeproduktionen. Därmed kan Lohoff hålla fast vid att arbetsvärdeteorin är giltig i kapitalismen, till skillnad från Hardt/Negri, som inte kan förklara prisrörelser som uttryck för någonting annat än klasskamp.

Samtidigt påpekar Metzger att definitionen av immateriellt arbete hos Lohoff reduceras till att handla om digital information som kan kopieras utan kostnad. Detta kan jämföras med hur Hardt/Negri vill inbegripa allt slags ”affektivt arbete” inom t.ex. handel, vård och omsorg. Följaktligen finns en outtalad tendens hos rest-Krisis att utnämna manligt dominerade sysslor till ett avantgarde, vilket är en kritik som även med rätta har riktats mot vissa varianter av postoperaism. Svaret från postoperaisterna har blivit att framhålla sitt betydligt bredare arbetsbegrepp, där även oavlönade hushållssysslor ses som värdeskapande för kapitalet. En följd av den postoperaistiska värdeteorin blir dock att kapitalismens kris bara kan tolkas som ett uttryck för subjektivt agerande i klasskampen.

Förvånansvärt nog är den kristeoretiska vinkeln i stort sett frånvarande hos Metzger. Här finns mer att hämta hos Kurz, som vid tiden för sin död arbetade på boken Krise und Kritik, tänkt att rymma en grundlig uppgörelse med de olika varianter av postoperaism som florerar i den samtida vänstern. Några färdigställda kapitel har nyligen publicerats i tidskriften Exit.¹⁴

En subjektivistisk, klasskampsorienterad värdeteori tenderar att resultera i en ytterst tvetydig kristeori. Ska krisen tolkas som en viljeyttring av den ena eller den andra klassen? Tvetydigheten fanns närvarande redan i den gamla operaismen, där Tronti företrädde uppfattningen att det är arbetarklassen som
genom framgångsrik kamp kastar kapitalet i kris, medan Panzieri lutade åt en motsatt analys. ¹⁵

På senare år har John Holloway framfört en dramatiserad version av den förstnämnda linjen: ”vi är kapitalismens kris”, skriver Holloway. ”Vi är ansvariga för krisen och vi kommer inte att behöva genomföra en revolution i framtiden, eftersom vi redan genomför den. Krisen är det synbara uttrycket för att vi redan genomför revolutionen.”¹⁶ Kurz konstaterar att Holloway har lyckats utveckla postoperaismen till en existentialistisk allmaktfantasi, kretsande kring ett mystiskt pluralis majestatis, ”vi”.

Den motsatta uppfattningen framförs exempelvis i den operaistiska tidskriften Wildcat. Där hävdas att kriserna (åtminstone sedan 1970-talet) är iscensatta av kapitalet i syfte att öka utsugningen av arbetarklassen. Här påpekar Kurz att det finns en öppen flank mot antisemitiska konspirationsteorier, som konsekvent utgår från tanken på att illvilliga manipulatörer ligger bakom varje kris. Konspirationsteori är ju i viss mening den mest konsekventa formen av subjektivism och sådana tendenser finns närvarande i en stor del av det samtida vänsterspektrat. Så framställs den s.k. nyliberalismen inte som en reaktion på objektiva motsättningar i den tredje industriella revolutionens krisprocess, utan snarare som en kupp, genomförd av sluga makthavare inom politik och vetenskap.

”Subjektivismen är bara en omvänd objektivism”, skriver Kurz i manuskriptet till Krise und Kritik.¹⁷ Det handlar alltså om att peka ut två symmetriska sätt att missförstå kapitalets negativa objektivitet. Tanken har utvecklats av Kurz i en tidigare polemik, som även rymde ett mått av självkritik. ”Subjektivismen” antar att världen under kapitalismen styrs av politiska viljor som inte begränsas av några ekonomiska lagbundenheter. ”Objektivismen” nöjer sig tvärtom med att peka på krisens objektiva nödvändighet, för att sedan luta sig tillbaka medan kritikens fullbordan överlåts åt Världsanden, för att tala med Hegel. I den tidiga värdekritiken fanns en tendens till objektivism, som enligt Kurz har övervunnits just genom en radikaliserad subjektskritik.

Kurz menar att subjektet måste dechiffreras som en specifik subjektform, ett marknadsanpassat förnuft som hör till den kapitalistiska moderniteten. Värdets objektiverade existens förutsätter de enskilda individernas subjektiverade existens. För att tydliggöra saken talar Kurz även om ”värdesubjektet” och understryker dess manliga kodning. Subjekt och objekt är alltså två sidor av samma mynt. Subjektivitet kan inte vara en nyckel till
befrielse – tvärtom måste en befrielse från värdet även innebära en befrielse från subjektet. ¹⁸

Den radikala subjektkritiken utgör en viktig skiljelinje mellan de två värdekritiska tidskrifterna Exit och Krisis. Den senare grupperingen står i grunden närmare en ”objektivistisk” position, vilket de stundtals har försökt att kompensera genom en praktikanpassad teoretisering som då bitvis slår över i ”subjektivism”. Lohoffs tveksamma teori om digitala varor utgör ett tydligt exempel.

Avslutningsvis får sägas att Metzgers försök att jämföra ett slags postoperaism (Hardt/Negri) med ett slags värdekritik (Lohoff) är bitvis klargörande, men lider av ett mycket skevt urval. Av stilen att döma gissar jag att Werttheorie des Postoperaismus är en akademisk avhandling i lätt omarbetad form och där finns kanske förklaringen till att den helt ignorerar den radikala subjektkritik som företräds av Exit. Spänningen mellan subjektivism och objektivism analyseras inte som ett uttryck för inneboende motsättningar i det varuproducerande patriarkatet, utan stannar på nivån av idéhistorisk redovisning. Slutsatserna som dras blir också påfallande ljumma: Metzger vill gärna se ett närmande mellan postoperaismo och Wertkritik, men kan inte komma ifrån att de två traditionerna skiljs åt av en värdeteoretisk avgrund.