Omkring femtusen medlemsansökningar har strömmat in till Feministiskt Initiativ, FI, vars olika arbetsgrupper dagligen samlas på olika håll runt om i landet. Halva tiden har nu passerat från att FI under extrem mediabevakning presenterades i april, till att medlemmarna den 9–11 september kommer att samlas till föreningens första årsmöte, där sannolikheten är ganska stor att man bildar ett politiskt parti som ställer upp i nästa års riksdagsval. Först då avgörs politiskt program, prioriterade frågor och organisatorisk form.
– FI handlar i första hand om att bilda en allians av sociala rörelser med feminismen som central punkt, men inte som enda ingrediens. Parlamentariskt arbete kommer i andra hand.
Det säger Tiina Rosenberg, docent vid Stockholms universitet och en av FI:s femton nuvarande styrelseledamöter, som tycker att de intensiva spekulationerna om ett feministparti påverkat saken negativt.
– Att vi knyter an till folkrörelsetanken har helt kommit bort i nyhetsrapporteringen. Det gör mig lite besvärad.
Uppståndelsen under hela startfasen pressade också FI att presentera sig offentligt aningen tidigare än vad som egentligen var tänkt.
– I backspegeln hade vi naturligvis behövt vänta lite till. När vi väl kom ut uttryckte tyckarna en besvikelse över att vi inte hade allt färdigt, att vi inte hade något att komma med. Att man jämför oss med partier som har personal och pengar är förstås stressande, säger Tiina Rosenberg.
Efter att uppgifterna spreds om att en grupp kvinnor tänkte starta ett “feministiskt och antipatriarkalt” parti inför valet 2006, spekulerades det vilt, på ganska lösa boliner, om vilka profiler man kunde tänka sig se på valsedlarna. Diskussionerna under uppbyggnadsfasen var enligt Tiina Rosenberg helt förutsättningslösa och från början ganska brokiga, med ett femtiotal aktiva deltagare. Vilka dessa var och vilka planer som drogs upp lyckades man dock hålla hemligt.
Att massmedietrycket skulle ha skadat FI håller inte Devrim Mavi, journalist på tidningen Kommunalarbetaren, med om. Hon har skrivit om den svenska feministiska rörelsens organisationsproblem, och även följt uppbyggnaden av FI, och säger att den inte påverkades alls av spekulationsjournalistiken, annat än positivt.
– Vad journalister nog inte uppfattar är FI:s egna massmediestrategi, som är smart och genomtänkt. När vissa saker “läckte ut” så var det helt planerat, säger Devrim Mavi.
I vintras uttalade sig historikern och vänsterpartisten Åsa Linderborg flera gånger i pressen och sade sig han inblick i partidiskussionerna som fördes i ett nätverk som uppgavs bestå av hela 1500 personer.
– Gudrun Schyman har velat ha ett renodlat feministiskt parti. Men de krafter som vill ta in klassiska vänsterfrågor som stark offentlig sektor och höga skatter har vunnit, förklarade Åsa Linderborg för en rad tidningar.
Bilden som gavs av ett skuggparti med färdigspikat program stämmer knappast in på den förening som funnits sedan april och vars företrädare än så länge bara uttalar sig politiskt i sina egna namn.
Men bland andra GP kunde i februari meddela att Gudrun Schyman redan hade startat ett feministparti, och “erfor” att partiet skulle lanseras den 8 mars. Tidningen namngav tre personer som skulle “presentera ett gemensamt partiprogram” på internationella kvinnodagen.
Så skedde nu inte. Den dagen startades i stället det socialdemokratiska “nätverket” Feministas, vars syfte ingen betvivlade: att slå undan benen för det väntade feministpartiet. Feministas består främst av en hemsida och styrs från högsta ort av partisekreterare Marita Ulvskog, som måste godkänna varje aktivitet. Efter att en kort tid ha varit med konstaterade den feministiska debattören Josefine Alvunger upprört att projektet saknade substans:
– Vad blev det av det? Ett nätverk? Bah. Tillåt mig att småle. Det blev en hemsida där Marita Ulvskog har en liten spalt där hon talar om “vi i Feministas”. Vilka är det då?
De nätverk eller kretsar av personer som har lett fram till Feministiskt Initiativ, kan delvis ses som en fortsättning på ett tidigare projekt. Detta bekräftar flera av de involverade som Arbetaren talat med.
Kulturhuset i Stockholm var fullsmockat med feminister den 31 augusti 2002. Då hölls “Feminalen”, startskottet för nätverket Kvinnor utan gränser, KUG som snabbt blev en samlingspunkt för en flitig aktivism. KUG kallade sig för “en paraplyorganisation med opolitiska mål”, mål som dock innefattade försvar av välfärdsstaten, global tillgång till mediciner och såklart “patriarkatets uttåg ur historien”. Bland de uttalade ambitionerna fanns dessutom grundandet av “en ny dagstidning vars ‘politiska färg’ är AP (anti-patriarkal)”.
Begreppet, förklarade KUG:s frontfigur Maria-Pia Boëthius, markerade att man inte nöjde sig med den jämställdhet mellan könen som ligger i ordet feminism.
– Vi har inte kommit till världen för att få dela männens underkastelse under patriarkerna, förklarade hon i Feminalens öppningstal.
Alldeles innan Feminalen utgav Maria-Pia Boëthius tillsammans med Maria Lindhgren boken “Antipatriarkalt manifest”. Där utvecklas tankarna om hur “patriarkalismen” är en överideologi som dominerat världen sedan oöverskådlig tid, och som ytterst förslavar såväl kvinnor som män.
Trots den enorma responsen lyckades inte KUG infria förväntningarna. Förloppet påminner om hur det gick för Attac, bildat året innan och naturligtvis en organisatorisk förebild för KUG, bara det att luften gick ur mycket snabbare och mer. Bara ett år efter grundandet hade KUG helt slutat att ge ifrån sig livstecken.
– Många kände sig inte hemma i KUG, som dessutom var extremt Stockholmscentrerat, säger Devrim Mavi.
Hon menar att FI delvis kan ses som en fortsättning på projektet, men att det nu finns en större öppenhet för att innesluta fler, som en naturlig följd av ambitionen att bygga upp ett parti.
Inte bara flera av de drivande personerna från KUG gick vidare till att bygga upp FI och bli styrelseledamöter. Även formuleringarna klingar lika. Feministiskt Initiativ kallar sig inte bara feministiskt, utan “feministiskt och antipatriarkalt”.
– Jag kan tänka mig att det inte blir någon partiledare, eftersom vår ambition är att bygga en antipatriarkal organisation, sade styrelseledamoten Sofia Karlsson på presskonferensen i april.
All politik i världen domineras av patriarkala sätt att organisera sig, förklarar Tiina Rosenberg, som ser antipatriarkalismen som ett sätt att göra tydligt att man har en ambition att hitta alternativ till dessa – exempelvis genom att avfärda tanken på en partiledare.
– Sen måste man vara pragmatisk. Parlamentariskt arbete är bara en del för FI, men på det planen tvingas man nog att bemöta patriarkatet med ganska patriarkala metoder, säger hon.
Därför behövs en politiskt slipade och erfaren ledargestalt. Det, menar Tiina Rosenberg, är också vad KUG saknade men FI har.
– Utan Gudrun Schyman som självklar ledargestalt vore FI ett dött projekt. Jag ser henne som den självklara centralpunkten i verksamheten, säger Tiina Rosenberg.
Att kalla sig antipatriarkal innebär också att man har en större ambition än bara jämställdhet mellan könen, understryker Devrim Mavi.
– Antipatriarkalism kan till exempel även inbegripa antimilitarism, vilket FI har uttalat. Jämställdhetsfeminismen däremot angriper inte andra förtrycksordningar som homofobi, rasism och imperialism.
Feministiskt Initiativ kallar sig inte socialistiskt, men för Tiina Rosenberg är det självklart att organisationen ska vara “en bred vänsterallians”.
– Går det att hitta en enda feministisk fråga som inte leder till ett socialistiskt svar, eller i vart fall ett vänstersvar? frågar hon retoriskt.
– Alla de andra i styrelsen tycker att blocköverskridande är jättebra, utom jag. De är coola, det är bara jag som blir stressad. Jag visste inte att jag var så mycket vänster innan jag gick med i det här projektet!
Rasmus Fleischer
(Reportage publicerat i Arbetaren 26/2005.)