(Artikel publicerad i Arena 3/2005)
Mauricio Rojas säger att han nu längtar efter en ”operativ funktion” och efter den vår som gått tycks funktionen given: integrationsminister i en borgerlig regering 2006.
Det blir i så fall en vinglig resa som börjar 1993 och slutar tretton år senare i en helt naturlig hamn. Färden från chilensk marxist till portalfigur i svensk integrationsdebatt är kantad av pamfletter, rapporter, böcker, bråk, avhopp och medieutspel vars idéer förvisso krockar med varandra men ändå sorterar under ett gemensamt tema allt hårdare förknippat med Mauricio Rojas; viljan att ”bryta utanförskapet”. Något, förklarade han nyligen, som bara kan ske genom att Sverige ”slutar dalta”. Hans folkparti har nu gjort till metod att skicka ut ”testballonger” signerade Rojas och hans utspel får i dag maximalt genomslag; med Mauricio Rojas flyttas politik och debatt snabbt och inte ens en gammal samförståndsordning som LAS står längre säker i blåsten. Hur, finns skäl att fråga sig, ser den karriär ut som började i auktoritär vänster, gjorde en loop till nyliberal höger och nu revolutionerat det mittersta partiet med vad som kanske bäst kan kallas ”radikal pessimism”?
När Mauricio Rojas 1993 skrev sin bok I ensamhetens labyrint – själva starten för hans karriär som expert på integrationsfrågor – hade två decennier gått sen han lämnat diktaturens Chile. Efter kuppen 1973 flydde han – då hård vänsterintellektuell – för att efter en tid hamna i Sverige och Uppsala; i den tidens debatter bland de marxistiska sverigechilenarna uppges ”liberal” varit det värsta tillmäle Rojas kunde slunga mot sina motståndare.
I dag anger han 1979 som året han bröt med marxismen. Brytningsdokumentet var en uppgörelse med Marx och Lenin, publicerad i en spanskspråkig vänstertidskrift till moderns förtvivlan. Två år senare gör Rojas, nu forskarstuderande på institutionen för ekonomisk historia i Lund, också upp med Marx antagande att kapitalismens inre motsättningar leder fram mot socialismen och samma år bildas ett icke-marxistiskt vänsterparti i Sverige: miljöpartiet, med en viktig bas i Skåne. Doktoranden Rojas engagerar sig där en sväng men tröttnar ganska snart. Han läser travar av Hegel i det vidare arbetet med sin avhandling om marxismen, som slutligen kan läggas fram 14 mars 1986. ”Mauricio var aggressiv som en kommunistisk agitator, fast från motsatt position”, säger en som var med på disputationen. För att vara en avhandling från ekonomisk-historiska institutionen i Lund, vanligtvis förtjust i stapeldiagram, är Renovatio mundi ovanlig: tre filosofiska essäer om marxismens existentiella betydelse. Rojas driver tre teser: a) marxismens kärna är att den förutser ett framtida lyckorike där mänskligheten överkommer alla hittillsvarande plågor, b) denna ”millennarism” är ett arv från kristendomen och c) Hegel är den som har sekulariserat detta historicerande försoningstänkande så att marxismen kunnat inkorporera det. Eftersom marxismens ambition blir så grandios att den ”leder till gärningar av apokalyptisk natur”, måste den avvisas. Men ändå ”kan människan inte existera utan en metafysik … Behovet av ett progressivt tänkande har inte blivit mindre angeläget för att vi genomskådat marxismens irrfärder. Tvärtom, i dag är det ännu viktigare att komma med ett alternativ … Världens nuvarande situation och den historiska erfarenheten anbefaller mindre storslagna visioner, mera modesta utopier.”
Att leverera ”modesta utopier” har Mauricio Rojas sedan dess i stigande grad gjort till sin livsuppgift. Ett par år in på 1990-talet rekryterades han till regeringens projekt Idégruppen för mansrollsfrågor och det var här, berättar Mauricio Rojas själv, han började reflektera mer över invandrarens möte med Sverige, ett tankearbete som 1993 samlades i en nu klassisk bok i svensk integrationsdebatt: I ensamhetens labyrint.
Tiden var rätt. Manegen hade krattats under de krisår som med skärpa beskrivits av Gellert Tamas i boken Lasermannen. Sverige låg tvåa efter Tyskland i Europaligan över rasistiska våldsdåd. Sprängladdningar, molotovcocktails och rökgranater mot flyktingförläggningar hade år 1992 genomsnittligen skett en gång i veckan. Ny Demokrati, som år 1993 fortsatte sina utfall från riksdagens talarstol, förklarade våldet som en naturlig följd av mötet mellan kulturer som inte passade ihop.
Trots avgrundsdjupa skillnader i åsikterna om vad som borde göras delades den pessimistiska analysen av rasistiskt våld som något ”fullt normalt”, en följd av massinvandringen, även av Mauricio Rojas. ”Inget folk går igenom något sådant utan väldiga konflikter. Det vi hittills sett är fullt normalt”, sa han i en DN-intervju september 1993.
Samma höst brändes moskén i Trollhättan och Expressen tryckte sin ökända löpsedel ”KÖR UT DEM”. I nästa intervju förklarade Rojas att Sverige ”går in i ett stort, mörkt hål”, när man dessutom ska ta emot 100 000 bosnier som från första dag blir marginaliserade: ”Det minsta man kan förvänta sig är att människorna är oroliga. De är enligt min mening för lite oroliga inför denna enorma förändring.”
”Jag fruktar att tolvslaget redan har förklingat”, skriver Rojas i boken I ensamhetens labyrint. Han fruktar ”framväxten av en utpräglad underklasskultur, en kultur i vilken det moraliska förfallet och ett våldsamt behov av självhävdelse går sida vid sida”, vilket han menar är orsaken till att majoritetssamhället blir rasister. Alternativet: ”att satsa på en uppbyggnad av starka, framgångsrika och framåtsträvande invandrargemenskaper”, vilket bara kan ske genom att alla bejakar sina historiskt grundade nationella identiteter.
Ekonomhistorikern analyserar Sverige som ett hastigt urbaniserat bondeland, präglat av kulturell slutenhet och en historiskt unik etnisk homogenitet. Den officiella mångkulturalismens ytliga föreställningar om vad ”kultur” är och integrationspolitikens uppifrån-och-ned-perspektiv som gör människor till hjälpbehövande klienter kritiseras skarpt. Samtidigt anslöt sig Mauricio Rojas till teorin om det ”olyfta locket”. Alltså tanken på att det å ena sidan finns ett ”vanligt folk” som är rädda för invandrare, och å andra sidan ett etablissemang som censurerar och förtrycker denna opinion och tiger ihjäl problem. Gellert Tamas argumenterar kraftfullt mot föreställningen: År 1993 var nyheter som kopplade ihop invandrare med kriminalitet det näst vanligaste temat i kvälls- och landsortspressen år 1993. När det skrevs om invandrare så var det alltså oftast i termer av brottslighet. Att då skylla rasismen på ”mobbningen av dem som hyser avvikande meningar i invandrarfrågan”, riskerar att hamna farligt nära ett urskuldande av dem som piskade upp främlingsfientlighet med hänvisning till att de bara sa vad ”vanligt folk” redan tyckte.
Människor från olika läger kunde hitta olika slutsatser att ta till sig i den ganska mångsidiga I ensamhetens labyrint. En av de mest entusiastiska över analyserna var Carl Bildt, som tidigare hade fått skarp kritik för sitt sätt att försöka tona ner existensen av rasism i Sverige. Kanske hade han fått sig en tankeställare halvtannat år tidigare, den där pinsamma kvällen i Rinkeby folkets hus, när han och regeringskollegan Birgit Friggebo tvangs lämna lokalen under burop efter ett misslyckat försök att stämma upp i ”We shall overcome”
Åren som följde började Mauricio Rojas leverera mer konkreta idéer om politiska åtgärder mot utanförskapet. Ett tidigt förslag var att alla invandrare under de fem första åren i landet ska stå utanför välfärdssystemet, men också ska slippa skatt. På så vis ska man skapa förutsättningar för ”etnisk ekonomi” som med tiden kan bli en språngbräda in i majoritetssamhället. I den senare boken Gemenskap och företagande förklarar han att minoriteters företagande inte kan förstås i ett individualistiskt perspektiv. Viktigare är uppbyggandet av moralgemenskaper som lägger grunden, exempelvis militanta religiösa rörelser bland afroamerikanerna i USA. Ödesfrågan blir hur man undviker att de etniska gemenskaperna blir till en ”underklasskultur” med ”parasitär, våldsam och självföraktande livsstil”.
1997 väckte moderaternas idéskrift Land för hoppfulla stor upprördhet. Många frågade sig om landets näst största parti hade tagit Jörg Haider som ny förebild. Formuleringar i texten var oroväckande sliriga – skildrades vardagsrasisters ”berättigade” oro eller moderat politik? ”Välfärdsstaten verkar ha blivit en sorts universell rättighet. … De får socialbidrag. De har hyran betald. … Varför kommer de hit egentligen?”
Bland de fränaste kritikerna av programskriften var Mauricio Rojas. I Moderna Tider sågade han förslaget om att beröva invandrare sina sociala förmåner men likväl avkräva dem skatter. Rojas krävde en ursäkt från moderaterna och en utrensning av bland andra riksdagsledamoten Sten Andersson (numera sverigedemokrat) och andra som verkade i grupper som Folkviljan och massinvandringen.
Två år senare, efter att Land för hoppfulla begravts i tystnad och Sten Andersson återvalts till riksdagen, gjorde moderaterna ett nytt försök att skaffa sig en integrationspolitik – denna gång genom att anlita Mauricio Rojas. Samtidigt som han knöts till moderaterna lämnade han tjänsten som universitetslektor i Lund för att jobba åt Timbro, där han fick leda den egna divisionen Centrum för välfärd efter välfärdsstaten, CVV.
Centralt i Mauricio Rojas tänkande, då som nu, var empowerment, egenmakt. Begreppet introducerades ursprungligen i svensk debatt av SSU i början av 1990-talet. Som politiskt föredöme framhöll Rojas gärna Tony Blair, vars seger i brittiska valen 1997 han tolkade som ”en återkomst av den medborgerliga vänster som fanns på 1800-talet när folkrörelserna växte fram”.
När Mauricio Rojas våren 1999 byggde upp CVV, och samtidigt blev rådgivare för moderaterna, handlade ambitionerna om att börja tillämpa den ytterligare ”dimension” som han såg i New Labour och ”tredje vägen”. Fast som ett högerprojekt.
Då höll han inte folkpartiet högt. ”Det vore bra om folkpartiet och centern ramlade ur riksdagen”, sade Rojas till Göteborgs-Posten i april. ”Leijonborg är en systemputsare.” Samtidigt som han knöts till moderaterna förklarade han sig själv stå närmast kristdemokraterna. ”När nationalstaten luckras upp och vi går från centraliserad trygghet till decentraliserad trygghet kommer den att förankras i civila gemenskaper. Det är fundamentalt och där är kristdemokraterna mycket starka”, sade han till GP.
Att Mauricio Rojas (ännu) inte hamnat där kan bero på att han har svårare för det konfessionella inslaget: i början av 1990-talet attackerade han kristdemokrater som ville skriva in kristen etik i skolan läroplan, och i hans senaste integrationsförslag för folkpartiet ingår avskaffande av religionsundervisningen.
Moderaterna gav Mauricio Rojas i uppdrag att leda en tvåårig arbetsgrupp ”mot segregation och utanförskap”. Ett halvår senare antogs under partistämmans jubel deras rapport Förnyelse och medborgarmakt. MUF:arna var entusiastiska och ville välja in Rojas i partiledningen, men det rådde delade meningar om vilken roll hans ”förnyelse” spelade. Många moderater valde uppenbarligen att tolka hans visionära budskap om ett samhälle där varje individ kan forma sitt liv som ett kvitto på att de själva alltid hade haft rätt. Språkbruket var nytt, påtagligt inspirerat av Blairs tredje väg. Men som PM Nilsson påpekade i Expressen: ”Bakom alla f-orden, förnyelse, förändring, flexibilitet, manar han i slutet till kamp mot ’bidragskulturen’. Och då är man tillbaka till moderaternas gamla vanliga råd till dem som har det svårt: klipp håret och skaffa dig ett jobb.”
Stärkt av den interna bekräftelsen gick Rojas grupp vidare, nu upphöjd till partiets socialpolitiska arbetsgrupp. Under rubriken ”Slopa socialbidraget i fattiga områden” levererades i januari 2000 ett niopunktsprogram på DN Debatt. Planen var att omvandla vissa segregerade problemområden till särskilda ”utvecklingszoner”. Just i dessa områden skulle extra hårda sysselsättningskrav gälla genom ett avskaffande av socialtjänstlagens rätt till ”skälig levnadsstandard”.
Förslagens grundinriktning känns igen från vad som senare dök upp som folkpartistisk politik. ”Meningen är att alla som kan arbeta och delta i kompetensutvecklande aktiviteter också ska göra det”. Eftersom det inte finns riktiga jobb ska kommunerna inrätta ”utvecklingscenter”. Ingen ska få någon slags stöd utan att hänvisas dit, 40 timmar per vecka.
Vad ska man då göra på centret dagarna i ända? För detta introduceras begreppet ”femtio-femtio-modellen”, för att förklara att halva tiden ägnas åt ”kompetensutveckling” och halva tiden åt arbete. Vilket slags arbete förblev oklart, fast Rojas förklarade att en möjlig syssla kunde vara att sätta ihop Ikeamöbler: ”tänk om de kunde göras i Sverige i stället för utomlands”. Var arbetspliktens syfte alltså att locka tillbaka industrijobb till Sverige genom att förmå utstämplade att konkurrera med låglöneländer?
Slutrapporten från arbetsgruppen kom ett drygt år senare, i början av 2001. Skillnaden var att man nu krävde slopade socialbidrag för alla, oavsett var i landet man bor. Ersättningen ska vara högre än socialbidragen, men lägre än de lägsta lönerna. Samma sak kräver i dag folkpartiet.
Efter att förslagen lanserats som moderaternas dröjde det inte många veckor innan Rojas övergav partiet. Han hade ställt ett ultimatum till Bo Lundgren för att låta sig väljas som moderat riksdagsman: Dels skulle Anna Ibrisagic och Fatima Nur också hamna på valbar plats, så att han inte blev ensam invandrare i riksdagsgruppen. Dels skulle Rojas själv garanteras helt fria händer i sitt röstande. När Bo Lundgren inte var intresserad av ett sådant uppifråningripande, sade Rojas tack och adjö.
Den första april 2001 presenterades han i stället som folkpartiets nya affischnamn. Samtidigt utsågs nye partisekreteraren Johan Pehrson, som kom att arbeta nära med Rojas. Än en gång tillsattes en arbetsgrupp med ”förnyelse” som mål, denna gång av partipolitiken i allmänhet. Efter bara ett par månader presenterade Rojas ett manifest: partierna ska släppa kraven på medlemskap och ersätta dem med kontrakt.
Förslaget föll inte i särskilt god jord i partiet. Rojas tog det hårt. ”Den alltmer barocka debatten om mina påstådda ambitioner skadar de idéer och den sak som är så viktiga för mig”, skrev han i öppet brev. Planen att kandidera till riksdagen för folkpartiet i Malmö skrotades, trots entusiastiskt stöd från lokalavdelningen. I stället blev han till ”resursperson” i partiet. Men i november blev han ändå nominerad till en riksdagsplats – nu av fp i Stockholm, dit han flyttat.
Sedan följde den valrörelse där folkpartiet tredubblade sitt väljarstöd. Ingen ifrågasätter betydelsen av att partiet, med Mauricio Rojas hjälp, lyckades profilera sig med en hårdhänt integrationspolitik. Mannen som skulle bekämpa utanförskapet låg bakom idén om att införa språktest som villkor för medborgarskap. Språktestet blev den avgörande inträdesdebatten till rampljuset, oavsett vilken vikt folkpartisterna själva föredrog att lägga vid idén. På ett av de 31 riksdagsmandat som folkpartiet erövrade hamnade Mauricio Rojas – som då ännu inte var medlem i partiet som han tre år tidigare hade hoppats skulle trilla ur riksdagen.
Moderaterna gick däremot tillbaka. Veckan efter valet profeterade Rojas dystert att hans tidigare parti nu skulle tas över av en reaktionär och fördomsfull falang av ”mörkermän”. Om inte annat underströk han då kontrasten till det folkparti han nu ville få att ”vinna slaget om förorterna”. Parollen som upprepades denna höst var ”Vägen till Rosenbad går via Rosengård”, och Rojas sattes att leda en ”aktionsgrupp mot utanförskap”.
I mars förra året lämnade han dock gruppen i protest och sa att han inte längre kunde uppmana ”människor som lever i utanförskap” att gå med i folkpartiet. Han kände sig förlöjligad av att folkpartiet inte hade tagit med någon av gruppens invandrade politiker bland toppkandidaterna till europavalet, förklarade han.
Men partiet ville ha Mauricio Rojas. Under sommaren möblerades partiledningen om så att han petade Erik Ullenhag som integrationstalesman. Samtidigt som han i december slutligen valde att bli partimedlem, sattes han att leda ännu en arbetsgrupp. Nu med uppdrag att lägga fram ett integrationspolitiskt program för landsmötet i Göteborg i augusti. Det är denna arbetsgrupps första förslag som väckt stor uppmärksamhet under vintern.
Eller rättare sagt vissa enstaka kontroversiella punkter. Inte ”lokala utvecklingsråd”, ”solidaritetsbanker” och tredje vägen-tankarna om samarbete mellan det offentliga, det privata och det civila samhället. Inte heller förslag om att avskaffa turordningsreglerna i LAS eller bekämpa diskriminering genom att avidentifiera jobbansökningar. Nej, föga förvånande – knappast heller för partiets egna strateger – fanns där ett krav som överskuggade alla andra: ”Utvisa kriminella utlänningar”.
– Att låta bovar och kriminella stanna i Sverige, det föder verkligen främlingsfientlighet, förklarade Maurico Rojas för Sydsvenskan.
Tio år tidigare trummade Ny Demokrati in samma krav, med samma motivering. De framställde det då som något ingen vågat säga innan. Men som Gellert Tamas visar har Sverige på detta område varit mycket hårt i en internationell jämförelse ända sedan 1970-talet. Under åren med Ny Demokrati i riksdagen sänktes gränserna för utvisning betydligt. Nu kunde det räcka med att en flykting snattat en ask choklad. Riksdagens utskott motiverade, likt Mauricio Rojas i dag, de hårdare tagen med att främlingsfientligheten skulle minska om man kastade ut fler.
Nu har folkpartiet motiverat sitt förslag med att det handlar om en markering: ingen ska få ”missbruka vår gästfrihet”. Formuleringen, som även förekommer i Sverigedemokraternas program, har av en relativt enig kör av liberala opinionsbildare fördömts som ett brott mot inställningen att öppna gränser i grunden är en rättighet, inte en nåd.
För Håkan Jacobson, ledarskribent på liberala Upsala Nya Tidning, blev det droppen som fick honom att begära utträde ur partiet. Han hade slutat betala medlemsavgift redan ett år tidigare, när fp och Rojas tog ställning för övergångsregler för de nya EU-ländernas medborgare.
– Vad jag vänder mig mot är att partiet har börjat skjuta från höften, utan att pröva sina ställningstaganden mot sina liberala värderingar, säger Håkan Jacobson.
Utspelen handlar inte bara om invandrare. En rapport lanserad i april krävde exempelvis sänkt ålder för straffmyndighet. Tidigare har det handlat om att ge polisen friare händer för avlyssning, en hjärtefråga för den hårdare tag-profilerade åklagaren och tyckaren Sven-Erik Alhem som i höstas rekryterades till folkpartiet i Skåne. I höstas fylldes Malmös gator av plakat med budskapet ”Borde det inte gå en polis här?” jämte folkpartiets blåa nejlika. Andra annonstavlor var ägnade att skrämmas: ”Bär den här 13-åringen kniv?”
– Politiken börjar handla mer om att sända signaler och mindre om konkreta förslag. Folkpartiet chansar, skickar iväg testballonger för att se vad som funkar i medierna, snarare än att tänka igenom bra, konkreta förslag, säger Håkan Jacobson.
Mauricio Rojas har faktiskt velat dra i bromsen för folkpartiets tilltagande fokus på att ”ställa krav på invandrare” och ”straffa fuskarna”. Februari 2003 hävdade mannen som lanserade idén om språktesterna att en ”repressiv” bild av partiet riskerar att omöjliggöra planen på att vinna stora delar av de invandrades röster kommande val. Själv vill han fokusera på arbete, inte på språk.
Samma vår ståtade folkpartiet demonstrativt med röda fanor och spelade Arbetets söner på riksmötet i Umeå. Man ville, som nu moderaterna, signalera att det i dag är folkpartiet som bär upp arbetarrörelsens ideal och dess ”ideologiska fundament”. Vilket ideal? Arbetsmoral, svarade Lars Leijonborg. Göra rätt för sig.
Parollen som användes vid mötet, ”Gör din plikt, kräv din rätt”, hade inte bara använts i arbetarrörelsens barndom, utan även på senare år av Mauricio Rojas själv, för att beskriva sitt personliga kall.
Partitidningen Nu frågar vad han skulle göra för integrationspolitiken om han fick ansvaret för den efter en borgerlig valseger.
– Arbete, arbete och arbete, svarar Rojas.
Åtta timmars daglig vistelse på ”utvecklingscenter”. Vad är egentligen nytt med folkpartiets nya universalmedel för integration? Att varje individuell bedömning ersatts med urskillningslösa imperativ, och att även asylsökande nu ska ”aktiveras” från dag ett?
Aktivitetsgarantin infördes ju för flera år sedan av den socialdemokratiska regeringen. I Arbetaren 6/05 har Jon Weman skildrat vardagen i ”åtgärdslandet”: Å ena sidan meningslös “kompetensutveckling” som bara tycks vara till för att avskräcka, ibland genom ren förnedring som i ökända projekthuset Lindängen i Malmö. Å andra sidan praktikarbeten som ersätter riktiga jobb, med lägre lön och utan fackliga rättigheter.
– ”Jobbgaranti” är nyspråk. Det låter som att folk ska få jobb. Men ett rimligare ord vore “aktivitetstvång”, säger Tapio Salonen, professor i socialt arbete i Växjö. Kraven på hårda tag utgår inte från omsorgen om de arbetslösa, utan från alla de av oss andra som tycker det är moraliskt viktigt att ställa hårda krav.
Enligt Salonen finns ingen som helst forskning som tyder på att sådana åtgärder verkligen skulle motverka utslagning från arbetsmarknaden. Däremot cementerar de en tudelad arbetsmarknad för arbetslösa, där några har lyckats jobba ihop a-kassa medan andra fastnar i en åtgärdskarusell.
Eller med Mauricio Rojas egna ord:
– I Sverige går skiljelinjen mellan dem som har lön och alla andra. Vi har fått ett nytt slags proletariat som livnär sig på vikariat och projektanställningar och bidrag däremellan, som han sade i ett rundabordssamtal anordnat av DN 1997.
Kontrahenter, såväl inom folkpartiet som på vänsterkanten, har velat ge Mauricio Rojas etiketten ”nyliberal”. Men Tony Blair är för honom en viktigare politisk förebild än Milton Friedman. Och som ekonomhistoriker tillhör han den institutionella skolan, inte den neoklassiska. Han ser alltså inte marknaden som ett naturligt idealtillstånd, utan ett resultat av en mängd utomekonomiska faktorer. Dessutom menar han att det fanns en förgången tid då välfärdsstaten fungerade ganska bra, vilket har provocerat de mest renläriga nyliberalerna. Marknaden är bra på sitt, men ”det mesta som händer i livet sker utanför marknaden”, förklarade han i vintras.
I dag uttrycker sig Rojas pessimistiskt. Sverige befinner sig ”farligt nära den punkt då de etniska och sociala konflikterna kan urarta”. Samma dystra prognoser gällde när han debuterade som integrationsdebattör 1993. Men det fanns några år då tonläget tenderade åt ett mer glättigt håll. ”Mitt lösenord är Internet och min lösning heter det globala protokollet”, skrev Mauricio Rojas i en bok utkommen ungefär samtidigt som IT-bubblan sprack, år 2000. Då var det New Labour, Anthony Giddens, Manuel Castells, globalisering och nätverkssamhälle som var hett. ”Vi lever i hoppets tid” inleddes samma höst det uppmärksammade ”globaliseringsvänliga” uppropet Motattack, en respons på den hajpade organisationen Attac, på Rojas initiativ. Att klumpa samman varje toppmötesdemonstrant med Le Pen må ha varit ohederligt, men under dessa år fördes i vart fall en livlig principdebatt om frihandel och global rättvisa.
I dag är den debatten stendöd och Timbros temasajter har slutat uppdateras. Millenieskiftets rusiga utvecklingsoptimism har i allt högre grad ersatts av apokalyptiska varningar. Optimismen för Mauricio Rojas del kanske inleddes redan 1994, med ja-segern i EU-folkomröstningen. Klart är i vart fall att den dog den 14 september 2003. Nejet till EMU beskriver Rojas som en politisk vattendelare, starten på en nynationalistisk reaktion, ”första dånet av en annalkande storm”. På så vis har cirkeln löpt ett helt varv mellan 1993 och 2005, och åter hamnat i pessimism.
Samtidigt har Mauricio Rojas vandrat i politiken på ett sätt som väcker mycket delade känslor. När han lämnat ett parti eller uppdrag, har han kallats lättfotad och opålitlig. När han försökt få sin vilja igenom medelst hot om avhopp, vilket inte varit helt ovanligt, har det lätt exotiserande ”hetlevrad” varit ett populärt adjektiv bland de politiska journalisterna.
Att han faktiskt skulle stanna i folkpartiet i över fyra år, och sent omsider även blivit medlem, var ingen självklarhet. Partiet har varit berett att gå honom tillmötes när han varit missnöjd på ett sätt som inte moderaterna var. Om han ändå lämnar, lär det bli till kristdemokraterna. Men det svängrum han har just nu, som ansikte för och upphovsman till folkpartiets integrationspolitiska utspel, kommer han att utnyttja till fullo – åtminstone fram till nästa val.
Rasmus Fleischer