Rasmus Fleischer

2003 var han med och grundade Piratbyrån, ett kollektiv av konstnärer, hackers och teoretiker – ofta inblandade i frågor som rör upphovsrätt och internetpolitik.

Fleischer driver också bloggen Copyriot.se.

Vårt sätt att lyssna på musik har förändrats i och med internet, skriver Fleischer. Det är inte längre radion eller skivbolagen som kontrollerar tillgången till musik. På internet delas och strömmar digitala filer i alla riktningar och med sån hastighet att vi idag står inför ett totalt överflöd. I varje ögonblick finns all världens musik tillgänglig.

Tanken svindlar inför möjligheterna bakom den tomma sökrutan.

Men hur ska vi hantera det här överflödet utan att gå under av ångest?

I det postdigitala manifestet föreslår Rasmus Fleischer ett par visionära sätt att hantera det på.

För det första blir det viktigare än nånsin att ur den oändliga floden av filer göra ett urval – någon måste ta ansvaret och makten för vad vi lyssnar på. Urvalet kommer sen öka musikens förmåga att beröra.

Sen kommer sammanhangen bli viktigare. Att lyssna på musik i hörlurar kommer bli tråkigare och tråkigare – i stället kommer platsen man lyssnar på och människorna man lyssnar med bli viktigare och viktigare.
Den postdigitala situationen påminner om första maj – kanske inte är det mest effektiva sättet att göra politik, men rummet har en betydelse som inte kan finnas enbart i det digitala.

Begreppet postdigital är inte ett nytt historiskt stadium, skriver Fleischer. Det postdigitala är en mognad av den digitala erfarenheten som får oss att åter lägga vikt vid närvaro.