Dagens Nyheter, kulturdelen (boklördag), 12 september 2009
Det är manifesttider i kulturvärlden. DN har rymt manifest för både skrivande och läsande under några veckor. Och snart kommer Rasmus Fleischers ”Det postdigitala manifestet”. En bok som mest handlar om musik, och som i 47 punkter försöker lösa överflödets problem. Första punkten är kort och koncis: ”Det börjar bli dags att tänka på refrängen.” Hur då?
– Under 1900-talet rådde knapphet, man hade inte hur många skivor som helst i hyllan. Då fanns ett begär efter skivan som fysisk vara. Nu när vi har omedelbar tillgång till all musik som någonsin spelats in blir musiken som objekt inte intressant längre. Vi måste gå tillbaka till hur det såg ut före den inspelade musikens tid. Då musiken var något som utspelade sig på en viss plats under en viss tid.
Du önskar dig en postdigital musikkritik. Hur ser den ut?
– Det är en kritik som inte är fixerad vid releasedatum eller artistnamn utan som värderar situationer där musik äger rum, olika sätt att uppleva musik. En postdigital recension frågar inte om skivan är bra eller dålig utan i stället: Vad betyder den här musiken för människor just nu? Vad har de den till? Vilket slags människor samlas? Vilken typ av gemenskap skapas?
Ordet ”jag” förekommer inte alls i ”Det postdigitala manifestet”. Varför inte?
– Ett manifest skrivs i ”vi”-form och talar till ett kollektiv. Dessutom är det kollektiva starkt betonat i boken. Jag vill komma bort från bilden av det ensamma bläddrandet framför Spotify och i stället tänka mig musik för gemenskap och som ett sätt att sammankalla gemenskap. Sen är mycket av det jag skriver tankar som studsat fram och tillbaka mellan mig och andra, inte bara mina ord.