I den postdigitala världen “äger musik rum”. Upplevelsen sker under viss tid och är påverkad av orsakssamband mellan de närvarande och övriga fysiska betingelser vid det unika tillfället. Den Deleuzeiska utgångspunkten bildar en reaktion på det som i Det postdigitala manifestet kallas singularitetspunkten “det digitala överflödet”, vilket i texten motsvarar musikens avgrund.

“Den ideologiska ståndpunkten ’Alla kan spela, alla ska vara med’ tolkade några bokstavligt och klev upp på scenen med medhavda instrument. Detta fungerade inte alltid ihop med det som vi höll på med. De kunde inte inse, att vårt samspel, var något som vi faktiskt hade arbetat mycket med – en intrikat kommunikation.” – Musikern Torbjörn Abelli om bristen på ansvar i en musikalisk situation.

I manifestet, som håller en angenäm akademisk ton, betonas relevansen av den närvaro som skapas genom en temporär lokalisering och en frigörelse från den traditionella dualismen mellan artist/kreatör och publik. Till skillnad från sextiotalets relaterade “alla ska vara med”-filosofi betonas dock vikten av ansvar och att somliga bär större ansvar än andra. Tack och lov för det. Ansvar för musik, i en kollektiv kontext, kan inte undervärderas.

Spridningen av musik utan nödvändig avgränsning och tanke är rentav skadlig och bidrar i hög grad till överflöd och “noise pollution”.

Musikintresserade kan knappast stå likgiltiga inför diskussionen i manifestet även om den genom sitt utpräglade kollektivistiska perspektiv ibland uppvisar lite väl hårdragen symbolik. I somliga beskrivningar ges en bild av hur vi “reduceras” till individer och konsumenter inför överflödet och står ensamma vid det tomma virtuella sökfönster som gläntar på dörren till biblioteket som förvarar all musik som någonsin spelats in. Poängen är dock klar.

En väsentlig del av skriften avhandlar fildelning, upphovsrätt och automatiserade rekommendationssystem vilka även de är ämnen som bidragit till den digitala mättnad som många av oss känner. Behovet av närvaro blir vitalt och häri ligger kanske den attraktivaste delen i Fleischers skrift och samtidigt dess kanske största kritik. Även om han tillstår att ett nödvändigt växelspel mellan individuellt lyssnande och kollektiva händelser är nödvändigt, så skattar han de senare högre. En sådan värdering känns aningen statisk då även det kollektiva kan verka störande mot bakgrund av ett fullkomligt utbud. Då kan den närvaro som skapas genom intima, isolerade upplevelser, helt utan samvaro, vara ett sätt att skapa lyhördhet och den är kanske helt nödvändig för att överhuvudtaget delta aktivt där musik äger rum. Nu är detta ett manifest och som sådant hade kanske syftet gått förlorat om man betonat individuella musikhändelser.

Fleischer lyfter fram några personliga exempel på postdigital verksamhet i form av den vådliga “analoga” bussresa som Piratbyrån genomförde genom Europa samt en postdigital fest helt utan musik. Han beskriver det paralyserande vakuum som inträdde när man plötsligt, efter 24 musikfria timmar, åter får tillgång till musiken: “Situationen kan bara beskrivas som en etisk förtätning, svarande mot överflödets singularitet“.

Beskrivningen antar en ofrivilligt komisk skepnad men, visst, i sammanhanget måste det för de närvarande upplevts revolutionärt i stil med ett Cageiansk tystnadsexperiment a’la 4′33″. Nog går det att känna igen sig i dessa händelser och Ryoji Ikedas hypersensibla uppvisning på Fylkingen i slutet av 90-talet gör sig påmind.

Det var en metafysisk upplevelse på gränsen till hörbar uppfattning i kombination med en medveten förvirring avseende ljudkällornas spatiala ursprung. Att efteråt fantisera musik i total tystnad gav en inblick i vad den skulle kunna vara.

“Write about the bloody music!” “But it’s boring!” “I know! Say so! And say so before tomorrow, for Christ’s sake!!!” — NME-skribenten Cath Carroll i samspråk med sin dåvarande chefsredaktör.

En dryg halvsida ägnas åt att bland annat avfärda skivrecensionen som format i en relevant postdigital musikkritik. Dess nyhetsfokus och dekontextualisering av skivans ursprungssammanhang lyfts fram som skäl till förfallet. Det är viktiga aspekter och här skulle man kanske önska en vidare diskussion och nyansering. I sin mest oattraktiva form har musikkritiken, t ex på kvällspressens nöjessidor, reducerats till exercismässig konsumentinformation, där urvalet sannolikt är förutbestämt och i allt väsentligt helt opersonligt. Inget utrymme ges till diskussion eller ifrågasättande. Orsakerna till detta kanske borde undersökas och inte endast skyllas på det digitala överflödet. En stor del vilar på oansvarighet hos journalisten och en annan del måste bero på rent ekonomiska och kommersiella motiv. Man biter inte den hand som föder. Det räcker så.

De skivrecensioner som tidningen NME, och framför allt journalisten Paul Morley, skrev under sent 70-tal/tidigt 80-tal skulle kunna tjäna som språngbräda för en intressantare musikkritik i en postdigital värld. Den sociala och politiska kontexten, om än personlig, sattes i första rummet. Journalistiken inbjöd till diskussion och läsarnas reaktioner utgjorde en minst lika viktig aspekt som själva recensionen. Vid denna tid behövde studerande i Storbritannien inte arbeta för sin försörjning utan kunde fortfarande klara sig ekonomiskt genom studiebidrag. Studieavgifter hade ännu inte införts. Tid fanns därmed för intensiv och initierad debatt. De bästa musikjournalisterna lämnade det polariserande tyckandet till förmån för texter med konstnärliga ambitioner. Att lyfta sig i kragen är lika viktigt som att skapa nya former för musikkritik annars går även de ett bistert öde till mötes.

Förvånande nog nämns inte grammofonskivans tidigare roll som artefakt som en möjlig influens för en postdigital era. Estetiska parallelvärldar kunde innan cd-skivans inträde skapas genom väl valda omslag, typsnitt och text som ackompanjerade musiken. Skivbolag som Blue Note, Les Disques du Crépuscule, él, 4AD, Saturn, Factory, ESP och Mille Plateux lyckades alla förmedla konstnärliga, kollektiva profiler och med dem känslor som gick långt bortom enkel skivdistribution. Denna möjlighet föll till stor del bort i det digitala överflödet och webben visade sig vara ett tämligen odugligt format för att förmedla motsvarande känslor trots framstegen med digital design.

Rasmus Fleischer tar i Det postdigitala manifestet en längre ansats än vanligt i relaterade diskussioner och detta är i sig en postdigital handling som känns efterlängtad. Den som förväntar sig argumentation för eller emot fildelning och upphovsrätt blir sannolikt besviken. Villkoren är nya och kraven på musikalisk närvaro påkallar bland annat den kollektiva handling som sker när musik äger rum. Ett viktigt steg har tagits mot en modern form av situationism och tankarna har spritt sig till andra konstdiscipliner redan några månader efter skriftens utgivning.

Klas Senatus Sjögren

JOEL SJÖÖ
Recensionen publicerad i Borås Tidning, 2009-10-30.

Jag sitter i en fjädrande rottingfåtölj i en vissnande biergarten vid Hackescher Markt i Berlin. Mina hörsnäckor stänger ute gnisslet från gula spårvagnar, barens Bob Marley-best of, förbiskramlande pendeltåg, nio blandeuropeiska studenter i virkade mössor som tuggar currywurst och pommes frites. Jag borde kanske lyssna på dem i stället, prata med någon?, men jag sitter här och lyssnar på radio och känner mig fullt tillfreds.

Jag tar del av staden. Så här låten den.

Just nu som en rövarragga där jag uppfattar “die Mauer”, något om bingo och raden “barn utan framtid”. De plöjer mer Ace of Base än vad någon bosatt norr om Rügen uppfattar som normalt, men över lag är det inte väsensskilt från Stockholm, Skiathos eller Krakow. Paneuropeiska favoriter som Lady Gaga, Black Eyed Peas och Eros Ramazotti. På nästan varenda kanal diskuteras Barack Obamas tilldelning av Nobels fredspris. De verkar förvånade. Precis som resten av världen, får man förmoda.

Jag vrider alltid på radion i mobilen när jag är på en ny plats. Tjugo zapp på FM-bandet, det ger en omedelbar hemmastaddhet; så låter det här, jämfört med vad jag är van vid. I nyutkomna flamskriften “Det postdigitala manifestet” skriver Rasmus Fleischer, samtidshistoriker vid Södertörns högskola och en av grundarna till Piratbyrån, om den här upplevelsen. Fast förlagd till förfluten form: “oavsett kanal kunde lyssnaren känna sig säker på att dela gemensamma musikaliska referenspunkter med en någorlunda stor grupp av andra lyssnare.”

För tillfället, med det sätt som mediebolagen av olika slag (skiv-, radio-, etc) är organiserade, är det som sagt snart sagt en alleuropeisk gemenskap det handlar om.

Men vad händer med de här strukturerna när det absoluta överflödet inträder? De vittrar, förutspår Fleischer. I musikläggarnas ställe träder olika varianter av massans visdom.

En sortermekanism som då blir viktigare är själva platsen. Fleischer fantiserar om “en platsspecifik radio grundad på lyssnarstatistik från mobila enheter”. Liknande tjänster – som svenska City Sounds, som filtrerar musik utifrån vilken stad den har skapats i – finns redan, och kan mycket väl bli vanligare.

För även om radion är något vi har i fickan, med oss överallt, så kan den också ge en rätt oslagbar förankring i detta flytande allt; Just här, just nu, låter det så här.

Ny musikkritik
”Dagens skivkritik är förlegad. Den bygger på att en skivas releasedatum skulle vara den stora sensation som människor samlas kring, vilket är lite av ett hyckleri. Jag får ut mycket mer av att läsa en blogg där någon förklarar hur, var och varför som viss musik berör dem eller inte berör dem, än av att läsa en recension i DN. Att det finns en musikkritik är superviktigt, men den borde handla om fenomen, situationer, prylar eller grupper av människor som har sköna grejer på gång. Skivan är inte objektet människor samlas kring längre.”

Musikfria dagar
“Bill Drummond som en gång var frontmannen i The KLF har tagit initiativ till No Music Day, en performance som alla kan delta i genom att fullständigt avstå från musik den 21 november. Det är verkligen ingen protest, snarare ett experiment i att kalibrera om sina öron. Man får mycket att tänka på och får höra underliga melodier cirkulera inne i huvudet. Dagen efter låter ens MP3-samling bättre än någonsin.”

Ny kulturpolitik
”Politiker borde sluta sätta likhetstecken mellan kultur och dess slutprodukter. Kultur är inte böcker och skivor, utan sakerna som händer kring dem. Och det som händer befinner sig i ett ständigt kretslopp mellan staden och nätet. Det innebär att den mest aktiva kulturpolitiken ofta bedrivs av tjänstemännen vid Tillståndsenheten. De beslutade till exempel att Café Edenborg måste stänga. Varför samlade man mer aktivt in anmärkningar just där? Resultatet är att Gamla stan dömts att bli en turistzon.

Fler fester i lagens gråzon
“Ska man prata om en postdigital musikekonomi kan man inte utgå ifrån frågan om hur man får människor att betala för musikfiler. Istället borde diskussionen handla om hur musik sätter kroppar i rörelse och hur de kropparna i sin tur sätter pengar i rörelse. Då kommer man inte undan frågor om stadsplanering och transporter. Idag är tillgången till fysiska rum där man kan uppleva musik i Stockholm begränsad, och de eventuella pengar som genereras ur det levande musiklivet går till fastighetsägare och bryggerier. När musiker och deras vänner däremot tar saken i egna händer och ordnar halvinterna spelningar och klubbar i lagens gråzon, då går det att kringgå mellanhänderna så att även musiker kan tjäna pengar.”

Bekämpa skvalet
“Skval är musik, oavsett stil, som ingen närvarande tar ansvar för. Som på hamburgerkedjor eller hotell, där det rullar en ljudmatta som valts utifrån någon statistisk profil som för att förarga så få som möjligt. När musik används så, kan den heller inte riktigt beröra någon. Jag ser det som ett rent övergrepp. All musik är okej, även den mest slätstrukna radio – men bara så länge någon i rummet har gjort ett val och kan stå för det. Däri ligger också mycket av skillnaden mellan bra och dåliga kaféer.”

I nya skriften ”Det postdigitala manifestet” tar han ett mer generellt grepp, och redogör för hur de senaste tio årens digitala revolution i grunden förändrat vårt förhållande till musik.
Plötsligt finns mer musik än vad någon kan lyssna på under en hel livstid i princip tillgänglig genom att bara trycka på en knapp. Fleischer visar hur framväxten av sajter som The Pirate Bay, tillsammans med allt mindre mp3-spelare som kan lagra allt mer musik, är direkt kopplade till den explosion av klubbar, konserter och musikfestivaler som i Stockholm och Sverige de senaste fem-sex åren.

För precis som filmen Wall-E (som slutar lyckligt, det är ju en Disneyfilm) vilar ”Det postdigitala manifestet” på en uppbygglig tanke: Att göra saker tillsammans kanske kräver lite mer än att sitta ensam framför datorn.
Men därför är de saker man gör tillsammans också så mycket mer givande.
– Musik handlar i slutänden alltid om gemenskap, och därför är det en torftig vision att bara tänka sig nättjänster som Spotify eller The Pirate Bay som källorna till framtidens musikupplevelser.

Dels för att musiklyssnande i ensamhet bara får en mening om man minns eller ser fram emot musikalisk gemenskap. Men också för att överfl ödet på sajterna innebär att man måste veta vad man vill ha innan man kan få det.
Det enda sättet att hantera att man kan lyssna på vad som helst inom en sekund är att skriva något man redan känner till i sökrutan, menar Rasmus Fleischer.
– När ens hårddisk kraschar tänker man först att, ”fan, nu är mp3:orna borta”. Men en dag senare känns det rätt skönt, eftersom man kan börja om från början igen.

Så folk borde kollektivt rensa sina iPods och liksom fånga dagen med en tom spellista?
– Nästan! Idag är det normala att bara trycka vidare bland sina 10 000 spår i shufflespellistan när man tröttnar på en låt.
För att bli verkligt berörd behöver man också kunna bli verkligt besviken, menar Rasmus Fleischer.
– Musikupplevelser blir starkare om man inte kan fly ifrån dem, och jag tror det är en förklaring till att det blivit sådant otroligt uppsving för festivaler, konserter och klubbar.
– Jag har till exempel en massa människor som jag kan bonda med eftersom vi åkt till en liten festival i Gagnef i Dalarna ett par år i rad. Musikgemenskap i dag handlar inte så mycket om att gilla samma artist, utan om att samlas kring samma fysiska platser.

JOHAN WIRFÄLT